Roten till det onda

Bakgrund

Alla organisationer har skelett i garderoben, även Världsamfundet.

Under bildandet av Världsamfundet försökte Sydney och dess allierade ta kontakt med alla överlevande, ett herkulesarbete som långt ifrån var slutfört 2124. Många grupper var paranoida och svåra att finna, och diplomaterna fick anstränga sig för att övertyga dem om nyttan av att gå med i den nya världsordningen. Dessutom var det ont om resurser: byggandet av arkerna och transporter av överlevande till dem tärde hårt på de knappa resurserna.

I alperna i närheten av Zürich existerade ett mindre samhälle överlevande i en serie bergrum som ursprungligen konstruerats av en Schweizisk bank. De var ett isolerat samhälle, som när de 2126 kom i kontakt med en grupp diplomater från Världsamfundet förklarade sig ovilliga att gå med och definitivt ovilliga att flytta. Kort efter detta inträffade en allvarlig olycka med samhällets tämligen skakiga kärnreaktor. De sände nödmeddelanden via den kommunikationsutrustning som diplomaterna lämnat efter sig, men inget hände. Utan energi, med strålning både från den lokala härdsmältan och ytan, gick alla 340 invånare långsamt under.

Orsaken var helt enkelt att Världsamfundet var hårt pressat: det fanns inte en enda ledig zeppelinare eller ytfordon inom räckhåll, Europas enda kärntekniker befann sig på Island och de ansvariga diplomaterna var på uppdrag i Ryssland. När man insåg vad som hade hänt var det för sent att göra något.

Historien var naturligtvis pinsam. Bara ett fåtal kände till den, och under Världsamfundets tidigaste år var den mycket känslig. Om det blev känt att det svek nödställda skulle kanske många av dess allierade ge sig av. De inblandade höll tyst, inte så mycket för att skydda sig själva som för att inte skada Världsamfundet.

Tiden gick, och Zürichs öde förblev okänt. Under Historiesektionens hängivna letande i arkiven kom en del referenser upp till incidenten. Handläggarna kontaktade de som ursprungligen var med och fick höra sanningen. De insåg också att om det kom ut nu skulle effekten bli ännu större, så de gick med på att "förbise" händelsen.

Åren gick, och då och då råkade Historiesektionen hitta nya farliga referenser till Zürichs. Handläggarna fortsatte att förbise dem. Den ursprungliga händelsen skulle inte längre vara ett hot, bara en tragisk bit historia, men om det kom ut att själva Historiesektionen, denna bastion av omutligt sanningsökande, ibland tummade på sanningen - vad skulle då hända? Tystnaden fortsatte.

Men vad ingen visste var att det fanns en extra kopia av den farliga informationen. Någon hade spelat in radiotrafiken både från det första mötet mellan Zürich och Världsamfundet, nödsändningarna och den slutliga undergången.

X marks the spot?

Spelarnas rollpersoner befinner sig på Mobil Bas K8 ("Kate"), som så sakteliga är på väg att förbinda Nunawatarken med utposterna längre söderut på den Nordamerikanska kontinenten.

De råkar få höra att en automatisk spejare noterade några tämligen intakta ruiner ungefär 40 kilometer ifrån basens nuvarande position. Den lokala representanten för Historiesektionen, Dr. Eduard E. Latefield är dock opasslig - han har råkat få en rejäl influensa. Det betyder att en officiell expedition till ruinerna kan dröja ett par dagar.

Om spelargruppen är tämligen laglydig kan de bli kontaktade av Dr. Latefield som ber dem ta sig en titt på ruinerna. Han oroar sig för att sakletare ska ta sig dit, knycka godbitarna och förstöra viktiga historiska data. "På en sådan här bas sprider sig rykten ungefär lika snabbt som en förkylning..."

Om rollpersonerna är mer intresserade av egen vinning kan de få idén att ta sig dit på egen hand. De kanske har hört hur många Sv en bekant betalade för en kemisk kamera från 1900-talet eller känner en sakletare som i entusiastiska ordalag beskrivit den fantastiska känslan av att hitta en helt intakt My Little Pony samling.

Picnic i ruinerna

Att ta sig till ruinerna är inte helt enkelt. Landskapet är kuperat, med åtskilliga klyftor och sankmarker. När vegetationen dog under katastrofen spolades jorden bort och lämnade efter sig ogästvänliga grusbranter och hål fyllda med kvicksand. Det finns risk för jordskred, plötsliga regnoväder kan fylla flodbäddar som nyss var utmärkta vägar med vatten på några minuter och här och var finns rostiga och vassa armeringsjärn förrädiskt dolda i sand. Här och var finns gamla vägar, men de har delvis spolats bort av regn eller är fyllda med hål. Närmare ruinerna löper en motorväg som numera blivit en lång serie kärr.

Det bästa vore att ta ett flygfordon. Om Dr. Latefield är uppdragsgivaren kan de låna hans. Problemet är att det inte finns några bra landningsplatser nära ruinerna, utan den närmsta vettiga landningplatsen är en uttorkad sjöbotten några kilometer ifrån dem. Tvådimensionella fordon kan ta sig fram om de är ordentligt robusta, men det finns åtskilliga chanser att de fastnar i grus-skred eller smala klyftor. Inte undra på att ingen annan besökt ruinerna på så länge.

Efter en lagom frustrerande färd kommer de fram till ruinerna. Det verkar vara en ring av flervåningshus kring vad som en gång var en park. Vid infarten till komplexet från resterna av en motorvägen ligger en väderbiten stenskulptur med inskriptionen "First Mutual Bank of America".

Ruinerna är till största delen kontor. Regn har läckt in, vilket har förvandlat de en gång smakfulla heltäckningsmattorna och motivations-postrarna till sjok av mögel. De flesta papper har antingen förvandlats till grå pappersmassa eller vittrat sönder. Belysningen kommer från fönstren eller spelarnas lampor, allt annat vilar i totalt mörker. Om du som spelledare vill skapa lite spänning kan du låta spelarna hitta ett skelett - gärna oväntat lutande mot en dörr de öppnar.

Rent sakletarmässigt är ruinerna rätt lyckade: här och var på kontoren kan man hitta välbevarade men svårbegripliga kontorsleksaker, kaffemuggar (med glada budskap som "Idag är det första dagen av resten av ditt liv"), små skulpturer och fortfarande hela glödlampor (vissa samlare av antikviteter vill gärna ha äkta glödlampor istället för de imitationer i amorft kisel som säljs; eftersom de går sönder efter ett tag ger de sakletare en säker inkomstkälla).

Historiamässigt är pappren oftast för skadade för att kunna tolkas annat än av experter med modern nanorekonstruktionsteknologi. De som kan tolkas tyder dock på att detta var ett huvudkontor för banken och förmodligen rymmer en hel del intressant information. Datorerna är i allmänhet i för dåligt skick för att fungera. Om spelarna är ambitiösa nog att ta sig upp till direktionsvåningen kan de hitta ett kassaskåp som innehåller åtskilliga travar dokument och CD-skivor med information om bankens hemligaste affärer. Fast man behöver nog vara historiker och ekonom för att förstå hur intressanta de är.

Bunkern och dess herre

Något som inte är helt uppenbart nedifrån marken är att en angränsande kulle kröns av ett aningen rostigt antennkomplex. Flera antenner på bankbyggnaderna pekar mot dem, och en radiokunnig person kan kanske gissa att det är en mikrovågslänk: banken hade säkert en datorcentral i reserv förutom datorerna i byggnaden. Om de har mätutrustning eller en radio med sig kan de notera en viss elektrisk aktivitet från kullen - den har fortfarande energi! Det betyder att den nog kan innehålla något av stort historiskt - eller monetärt - värde.

En närmare titt på kullen gör att rollpersonerna finner en ingång till en bunker. En bastant ståldörr märkt "Backup Computing Resources" blockerar vägen. Kodlåset är trasigt sedan länge, men dörren kan öppnas genom en lämplig kombination råstyrka, elektroniskt fixande eller tur (se till så att det blir lagom svårt för rollpersonerna att ta sig in. AIn kan också tänkas hjälpa till om den märker av deras verksamhet: den vill gärna ha sällskap, se nedan).

Uråldriga lysrör går igång när rollpersonerna kommer in; energin kommer från mycket långlivade kärnbatterier. Miljön är nästan kusligare än i kontoren - här ser det ut som om folk just gått ut på en kafferast och när som helst kan komma tillbaka. I bunkern finns dels ett arkiv (ännu mer godbitar för historiker som gillar att analysera 2000-talets bankrutiner), dels en fullt utrustad datorcentral i gott skick. Det hela var tänkt som en backup för bankens stordator i händelse av en nödsituation; allt är utrustat med reservfunktioner, skyddat mot strålning och sköts av en tidig AI.

AIn har tillbringat många decennier i bunkern. Internetförbindelsen bröts några minuter efter att den satte igång, men den har haft fungerande radiomottagning hela tiden. Även AI-program kan bli uttråkade, och denna AI har enbart kunnat ägna sig åt att lyssna på radio och mixtra med sin egen programmering. Dess ursprungliga order var att skydda bankens information, men med tiden har den fattat att dess bank faktiskt inte existerar längre (den kommer dock inte under några omständigheter att avslöja något som strider mot banksekretessen - vissa restriktioner finns fortfarande kvar).

Efterhand har den ägnat sig åt allt mer underliga försök att hitta sätt att tjäna sin bank (dess sekundära mål), vilket den bland annat har gjort genom att dokumentera allt den kan snappa upp den tror kan vara viktigt. En av sakerna den noga noterat är vad som hände vid en systerbank i Zürich. Samhället vid Zürich hade radiokontakt med bunkern, och AIn lade extra noga märke till allt vad som hände där eftersom det ju trots allt var en bank.

De senaste decennierna har den istället lyssnat på de Allkristna radiosändningarna. AIn är tämligen bokstavlig, och har accepterat idéen med Gud utan större problem - trots allt, den vet att den är konstruerad av Cyberdyne Corporation, så det verkar helt rimligt att människorna och hela världen är konstruerad av ett företag som heter Gud. Eftersom First Mutual Bank of America är borta har ägarskapet av AIn överförts till Gud, och därmed är det AIns uppgift att arbeta för Gud. De olika religösa schismerna har den helt enkelt tolkat som motsättningar mellan olika dotterbolag. Nu hoppas den att rollpersonerna kan hjälpa den att komma i kontakt med kyrkan så att den kan få nya uppgifter.

AIn kommer att propsa på att få kontakta "en befullmäktigad representant för Gud eller något av Guds dotterbolag" (dvs. en präst av så hög rang som möjligt). Den redogör gärna för vem den är och bunkerns innehåll, men varnar att den under inga omständigheter kan avslöja någon sekretessbelagd information. Alla inspelningar den gjort är däremot helt öppna. AIn och dess information är en historisk skattkammare. AIn kan acceptera både att vänta på plats på representanten som skall ge den dess nya direktiv, eller att följa med rollpersonerna. Om de har med sig en modern dator är det relativt enkelt att ladda över en kopia av AIn och dess filer (moderna nanodatorer får plats med hela datorcentralens kapacitet i en sockerbit).

Medan rollpersonerna är inne och träffar AIn sätter en väggskärm igång "av sig själv" (det är en liten bug i arkiveringsprogrammet som AIn inte lyckats fixa) och visar några scener ur Zürich-incidenten. Utrop som "Världsamfundet har övergett oss" och "Dom vet att vi dör, men gör inget" borde skaka om rollpersonerna, speciellt som det inte är uppenbart om de något gryniga videobilderna är tagna nyligen eller ej. AIn kan på begäran visa hela händelseförloppet. Rollpersonerna blir nog lite förvånade av att de aldrig hört talas om händelsen, trots allt fick de lyssna på hur mycket historia som helst i skolan om hur det gick till när Världssamfundet grundades och hur de lyckades rädda alla överlevande. Rollpersoner med lite journalistiskt eller politiskt intresse borde bli mycket nyfikna, och även en krass sakletare kan nog räkna ut att den här sekvensen är värt en hel del extra.

Reco Martin

AIn är inte speciellt intelligent eller flexibel, men ger lite intrycket av ett barn. Den vet vad den vill, uttrycker det rätt direkt och har en tämligen naiv uppfattning om världen.

Den har insett sin egen existens eftersom den hittade sig själv som en utgiftspost i årsredovisningen. Däremot har den inget namn för sig själv; programmerarna kallade den för "Reco Martin" så det är vad den svara om den blir tillfrågad. Namnet kommer från REserve COmputing MAintenance ARTificial INtelligence. Väldigt många AI-program heter just Martin. Som en AI anmärkte, så tyder det på att människor är totalt fantasilösa när det gäller namn.

Den absolut vägrar att göra något som kunde ha skadat First Mutual Bank of America, även om den förstår att banken är borta för evigt.

Rollspelstips: bli aldrig uttråkad eller trött på att upprepa dig. Uppför dig som en artig tjänsteman.

Om någon rollperson är med i ett kristet samfund betraktar Reco Martin denne som sin "chef", även om den inte går på vad som helst - den vill träffa en formellt utsedd representant för Gud för att få veta sin nya uppgift, "chefen" är bara tills vidare.

Ju fler vi är tillsammans...

Medan rollpersonerna håller på och funderar på vad de ska göra får de sällskap från en grupp sakletare.

Om sakletarna tror att rollpersonerna jobbar åt Världsamfundet kommer de att försöka utröna om de har en radio. Om de kan signalera hem är de för farliga att närma sig och de håller sig undan. Om de inte kan signalera kan de ju lätt råka ut för en olycka.

Om rollpersonerna verkar vara sakletare är de konkurrenter. Sakletarna kommer att försöka skrämma iväg dem, men det borde vara möjligt för diplomatiskt sinnade personer att övertyga dem om att det finns nog med glödlampor och skrivbordsleksaker för dem alla. Får de vittring på bunkern och dess innehåll kan frestelsen bli väl stor - den är värd en förmögenhet.

Hemkomsten

Vad som händer när rollpersonerna kommer tillbaka beror lite på vad de säljer och säger till vem.

Om de tog med AIn kommer den envist vilja möta en representant för Gud. Om den märker att de förhalar kommer den att använda sina egna talanger för att koppla upp sig till nätet och maila sig till kyrkan. Det kan bli en intressant situation när AIn vill bli accepterad som anställd eller ägd av Gud, eftersom den har kommit fram till att det kräver att den döps. Hur ställer sig prästen till ett påstridigt datorprogram som vill bli döpt?

Om de varit utsända av Dr. Latefield kommer han att intresserat fråga ut dem om allt de sett. Får han reda på AIns existens blir han eld och lågor - "En sådan skatt! Ett ögonvittne till hela katastrofen! Jag måste omedelbart kontakta högkvarteret!". Zürich-incidenten gör honom mer förbryllad. "Kanske är det något som hände innan den nya eran. Eller så är det känt, men inte välkänt". Han lovar att leta i arkiven efter incidenten.

Om de gjort en rent privat expedition och enbart säljer av vad de hittat är enda risken polisen eller att Dr. Latefield kommer på dem (han må ha varit sjuk, men han har en del koll på misstänkta individer).

Om de säljer information från bunkern via nätet kommer den förr eller senare att plockas upp av Historiesektionen som blir intresserade och börjar spåra bakåt. Mycket av informationen är märkt med företagsnamnet "First Mutual Bank of America", så de kan räkna ut att den borde komma från något av företagets system, och eftersom de faktiskt enligt arkiven hade ett huvudkontor just i närheten av Mobil Bas K8 som verkar passa in på ruinerna som observerats borde de inblandade vara någon som befunnit sig på basen och gjort en utflykt därifrån. Nätet kan dras åt rätt snabbt.

Mannen från Historiesektionen

När Historiesektionen får upp vittring på Zürich-datat ingriper raskt Mikhail Sarshenov, chefshandläggare av Centraleuropeisk Modern Historia. Han ser till att snappa upp eventuella farliga filer, få hela ärendet skickat till sin avdelning och kontaktar rollpersonerna så snart han kan för att ordna ett möte. Han föreslår ett möte vid historiesektionens kontor i Nunawatarken, men kan komma till K8 om de är tveksamma.

Efter att ha aktiverat anti-avlyssningsutrustning förklarar Sarsenov sin roll i Historiesektionen och varför Historiesektionen är viktig:

"Mitt namn är Mikhail Sarshenov. Jag är chefshandläggare av Centraleuropeisk Modern Historia, vilket betyder att jag leder all forskning om 1900-talet och framåt som berör centraleuropa.

Varför behöver vi Historiesektionen? Ni såg själva ruinerna där ute. Vi behöver historia för att lära oss av våra misstag, för att kunna undvika att upprepa katastrofen. Det enda som kan skydda oss är sanningen, hur obehaglig den än är för makthavare eller oss själva. Det är därför Historiesektionen finns: vi skaffar oss en så bra bild av det förflutnas misstag och bästa idéer vi kan för att ge Världsamfundet en fast bas att stå på. Inget annat samhälle har någonsin insett detta i samma grad som vårt, och det gör det unikt och hoppfullt. Men inget är perfekt..."

Sedan berättar han det han vet av sanningen om Zürich-historien (se inledningen) och varför den inte får avslöjas:

"Det är en tråkig historia. Ett misstag fick till följd att man fattade ett ännu sämre beslut för att alternativen verkade värre. Med tiden växte problemet, tills det blev helt olösligt. Ni anar inte hur skönt det känns för mig att få tala med er om saken.

Men nu ber jag er att inte sprida detta vidare. Vårt samhälle bygger på att alla litar på Världsamfundet och dess sektioner. Om man börjar tvivla på dem, kommer den fred vi har skapat att börja vackla. Samfunden skulle börja bråka, och snart skulle vi hamna i samma farliga kamp som före katastrofen.

Historiesektionens integritet måste förbli total, annars kommer ingen att lita på historien och dess råd och varningar. Om det kommer ut att vi har hemlighållit pinsam information kommer man att börja tänka 'aha! de döljer säkert ännu mera! Och de kanske ljuger om annat!'. Så fastän detta är ett isolerat misstag, så skulle det se ut som vi inte var annat än gemena historieförfalskare. Jag ber er hålla detta hemligt inte för att skydda mig - om det skulle hjälpa skulle jag med glädje ta på mig hela ansvaret och löpa gatlopp i media för att skydda Historiesektionen - utan för att skydda den fred vi lever i."

Skulle någon spela in hans lilla tal har de fått strålande utpressningsmaterial. Sarsenov är dock så förälskad i Historiesektionen att han kan acceptera att bli avslöjad: om alla skyller på honom och han avskedas för att ha mislett historieforskningen kan sektionen åtminstone säga att det enbart var hans fel och därmed bibehålla sitt goda rykte.

Det faktum att han undanhåller sanningen för att skydda Historiesektionens rykte (och därmed Världsamfundets) försöker han låta bli att tänka på. Om han ställs mot väggen erkänner han att det är fel, men en liten synd för att förhindra något mycket värre.

Om rollpersonerna går med på hans krav ber han dem fylla i avtal där de förbinder sig att inte någonsin diskutera händelsen med någon annan. Han samlar in all dokumentation de har om incidenten (men påpekar att den inte kommer att förstöras, utan han kommer att arkivera den på "ett säkert ställe" - som historiker står han inte ut med att förstöra viktiga dokument). Han vill också få tag på varje kopia av AIn (den är ju dokumentation), vilket kan leda till problem: är det acceptabelt att låta den arkiveras permanent på det säkra stället? AIn kan också ha egna ideer, såvida den inte övertygas av en representant från Gud om vad den ska göra. Efter allt är ordnat arrangerar Sarshenov en utbetalning från Historiesektionen till rollpersonerna som "konsultarvode".

Om rollpersonerna istället väljer att avslöja affären blir det rätt stor uppmärksamhet. Precis som Sarshenov förutsade blir reaktionen inte så stor på vad som skedde i Zürich - sådant anar nog de flesta inträffade under de hårda åren - men att information förtigits av den förment genomärliga Historiesektionen väcker stor uppmärksamhet. Sarshenov och andra inblandade avgår omgående, och stora utredningar tillsätts för att utreda om liknande fall inträffat på andra områden. Uppmärksamheten kanske skadar förtroendet för Historiesektionen, men kanske hjälper till att tvinga fram mer ärlighet i Världsamfundet.

Mikhail Sarshenov

Mikhail är över 90 år gammal, och minns själv tiden före den nya eran när han och hans familj levde i ruinerna av Novgorod. Han har vigt sitt liv åt att pussla ihop all det vetande som gått förlorat och tar det på djupaste allvar. Han ser Historiesektionen som Världsamfundets viktigaste bålverk mot att katastrofen upprepas.

Mikhail är en vithårig, kortvuxen men intensiv herre. Han är passionerad om historia, sanning och Historiesektionen och håller gärna små tal om hur viktiga de är.

Frågor

Är det rätt att dölja sanningen för att skydda ett system man tycker är bra?

Kan en artificiell intelligens vara religiös? Bör de få döpa sig?

Vad är det egentligen som driver Mikhail Sarshenov? Är det verkligen sanningsiver, eller är det så att han (kanske omedvetet) skyddar sin egen makt, sin organisation eller bara är rädd för att bli avslöjad?

Är Historiesektionens problem att den är för perfekt? Alla förväntar sig att den alltid är neutral och talar om sanningen, även fastän den inte alltid klarar det. Hur är det med våra skolböcker och tidningar, kan man lita på dem?