Scenariosida
I detta scenario ökar de överstatliga organisationerna sin makt på staternas och individens bekostnad, och tre mäktiga handelsblock utvecklas. Mycket energi inriktas på att bibehålla stabiliteten och undvika nya källor till osäkerhet och instabilitet, även om detta leder till stagnation.
"Gullegull... annars!"
Miljöfrågorna har stor betydelse och är en viktig faktor i den internationella politiken där de används som politiska vapen. Överhuvud taget har internationella organisationer vuxit i inflytande, och FN har återtagit sin roll i världspolitiken, understött av de tre handelsblocken. Krav på globala lösningar, internationella avtal om teknikutveckling, miljö, ekonomi och politik har blivit vanliga och genomdrivs av de starka grupperna på de oberoende regionernas bekostnad.
Mycket av den officiella verksamheten i de olika blocken kan ses som en liturgi, olika riter för att upprätthålla bilden av det goda, demokratiska samhället. Att bryta mot denna idealbild uppfattas som ett angrepp mot samhällets grundidé.
Handelsblocken erbjuder utmärkta möjligheter för storföretagen att etablera sig och utvecklas, och i praktiken förekommer det en ohelig allians mellan stater/överstatliga myndigheter och företagen. Företagen kan ordna arbetstillfällen och får därigenom starkt stöd och bidrag, ofta i form av regionala upprustningsprojekt av samma typ som EUs Urban-projekt under 90-talet. Dessa upprustade regioner blir naturligt direktontrollerade av de överstatliga organisationer som byggt upp dem och erbjuder utmärkta etableringsmöjligheter för företag med politiska kontakter. Lobbyism uppmuntras, eftersom det också drar in företagen i systemet.
Mindre företag kan inte konkurera med de större, eftersom de saknar resurser att delta i de stora projekten och lobbying verksamheten, och genom den ökade kontrollen av önskvärd utveckling inte lätt kan ta över nya marknader. Istället tvingas de agera mer som underleverantörer till de stora företagen, eller gå med i politiskt organiserade allianser av mindre företag.
Den nya stora marknaden är miljöindustrin. Genom det kraftigt ökade stödet till miljövård och miljöutveckling har flera stora miljökoncerner utvecklats, vilka genomför storskaliga miljöprojekt i nära sammarbete med handelsblocken.
De oberoende regionerna är svaga relativt blocken. Sydamerika balanserar mellan Oceanien och Eurasien, med inre konflikter och internationellt påtvingad miljövård. Afrika fortsätter att plågas av lokala konflikter, svag utveckling och diktaturer, även om blocken gör vissa miljöinvesteringar.
Arabvärlden ses som ett stort hot av blocken, och mycket internationell kontroll används för att förhindra uppblossande av konflikter och spridning av religiös fundamentalism; ingen vill se en ny Khaddaffi eller Saddam Hussein. Den naturliga reaktionen är en växande motvilja i arabvärlden mot blocken, som verkar förfölja regionen utan anledning; detta späder naturligtvis på de krafter som blocken vill förhindra.
Indien är en annan region blocken gärna vill hålla nere: sub- kontinenten har samma enorma potential som Sydostasien, men skulle den börja utvecklas skulle detta störa den politiska balansen för mycket. Därför hålls Indiens utveckling tillbaka med hjälp av ekonomiska, miljömässiga och politiska påtryckningsmedel.
Ryssland är inte formell medlem, även om detta betraktas mest som en tidsfråga. Europas intressen i landet är så vida spridda och så djupa att det för alla praktiska ändamål kan ses som styrt ifrån Bryssel. Dock är dess miljöproblem, ekonomi, brottslighet och etniska konflikter en ständig huvudvärk vilken tar mycket resurser från andra europeiska projekt. England har till stor del blivit europas blindtarm; en allt mer marginaliserad stat med svårartat brain-drain till kontinenten.
EU är modulärt: den stora byråkratin har för att undvika korruption delats upp i sektioner med vattentäta skott, och tjänstemän och avdelningar omplaceras efter ett löpande schema. Resultatet blir att komplexa ärenden vilka tar lång tid att sätta sig in i och behandla tenderar att fördröjas, medan rutinärenden flödar utmärkt.
Japan har lämnat undret bakom sig och blivit allt mer likt västerlandet i sin ekonomiska situation. Nationalistiska grupper skyller arbetslöshet och brottslighet på utländska influenser och vill återgå till ett mer "rent" isolationistiskt Japan, men motverkas av starka politiska och industriella intressen.
Korea, som till stor del byggdes upp av Japan och USA, förblir nära knutet till de andra nationerna. Liksom Australien är det en viktig gräns gentemot Sydostasien, men hårt bundet av avtal och investeringar till Oceanien.
Oceanien är en omaka kombination av stater, utan egentligt mål eller drivkraft annat än försvar gentemot det aggressiva Sydostasien och det mäktiga Eurasien. Utan den yttre konkurrensen skulle Japan och USA troligen vända sig inåt på grund av sina interna problem, men nu tvingas de till sammarbete även om breda lager inte ser någon fördel i detta.
Kina är på god väg att bli världens största industrination, hårt sammanhållet av Folkets Befrielsearmé men med växande spänningar mellan de rika kustregionerna och det fortfarande fattiga inlandet. Landet är fortfarande formellt en kommunistisk stat, men i praktiken är det en blandekonomi inte alltför olik andra nationers, även om den statliga inblandningen är mer märkbar; det hela kan kallas "konfuciansk kapitalism" där de gamla konfucianska värderingarna kombineras med modern kapitalism. Landet har utvecklats till ett mandarinvälde, där välutbildade tjänstemän av europeiskt snitt planerar och organiserar samhället.
De sydostasiatiska randstaterna utgör bryggan mellan Kina och Australien; de är mer västorienterade än Kina men har samtidigt ytterst täta förbindelser med Kina. Indonesien utgör en viktig del av sydostasien, men dess muslimska befolkning har lett till politiska problem inom blocket när det gäller behandlingen av arabvärlden. Australien är Sydostasiens teknologiska innovatör, även om dess uppfinningar och produkter tillverkas i Indonesien och Malaysia och säljs i Kina. Landet är dessutom en brygga till Oceanien, vilket har lett till vissa inre slitningar mellan nord och syd.
Tillväxtpotentialen är enorm: blocket skulle utan tvekan kunna bli den globalt dominerande kraften om det inte hade så många interna problem (de andra blocken ser naturligtvis gärna att detta fortsätter). Sydostasien hålls tillbaka av befolkningsutvecklingen, stora miljöproblem, slitningar mellan väst-influerade och asiatiska tankesätt, åtskilliga minoritetsgrupper som motarbetar blockets enhet samt en avsaknad av en klar administrativ struktur; av blocken är sydostasien det minst fast organiserade.
En praxis som tillämpas inom handelsblocken är kravet på konsekvenspecifikationer för introduktionen av ny teknik och vid ansökan om forskningsanslag. Förutom miljökonsekvensbeskrivningar har även socialkonsekvensbeskrivningar och ekonomikonsekvensbeskrivningar införts: om ett projekt skall godkännas måste det ha acceptabla miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenser. Forskare har i ökad grad gjorts ansvariga för sina forskningsresultat, vilket har gjort att politiska hänsyn har börjat krypa in på olika forskningsområden.
Det pågår naturligtvis fri forskning och teknisk utveckling på många ställen, både i de oberoende nationerna och i tysthet inom handelsblocken. Detta uppfattas dock som ett hot, och blocken har i flera steg försökt genomdriva teknologiska ickespridningsavtal för att förhindra utvecklingen av disruptiva teknologier.
Ett område där mycket pengar har satsats och viktiga resultat gjorts är ekologi, klimatforskning och miljövård. En grundläggande förståelse för hur ekosystem fungerar och förändras har utvecklats, vilken används för miljövård och restauration. Det börjar i praktiken bli möjligt att återskapa tidigare ekosystem där de försvunnit eller förstörts, även om det kräver enorma arbetsinsatser. Planer för att aktivt justera klimatet i mer naturlig riktning (t.ex. minska drivhuseffekten genom kontrollerade algblomningar startade med konstgjorda järn-utsläpp) har diskuterats, även om inga beslut har tagits.
Planekologi är en ideologi som har fått viss spridning: människan skall fungera som naturens "vaktmästare" och se till att den fungerar trots miljöpåverkan. Detta kan bara ske genom stora projekt som hela samhället står bakom, med en stark organisation och vetenskaplig ledning. Ecoengineering är en tillväxtindustri, där stora företag i sammarbete med staterna angriper miljöproblemen, finansierade med skattemedel.
Miljörörelsen har blivit något av en kyrka, värdet att vårda naturen är något alla parter kan enas om oavsett andra åsiktsskillnader. Miljö-etik spelar en stor roll. Samtidigt används miljöargument också i det politiska spelet för att uppnå andra mål. Handelsblocken drar sig inte att försöka hindra varandra genom att påpeka och varna för miljökonsekvenserna av konkurrenternas handlande; på så sätt kan de hålla tillbaka varandra och de oberoende staterna genom varningar med stor tyngd om nedsmutsning, resursslöseri, överbefolkning och artförluster.
Eftersom mycket av den fria tekniska och naturvetenskapliga forskningen har kontrollerats, har den akademiska humanismen fått en bättre ställning. Humanistiska och sociala studier anses nyttiga eftersom de stärker den nationella och kulturella kunskapen. En universitetskultur har utvecklats, där de intellektuella lever sina liv inom den akademiska världen i symbios snarare än i motsättning med resten av samhället.
Vad som tidigare skulle ha avvisats som propaganda har blivit mer acceptabelt, och de stora organisationerna (framför allt de dominerande mediakonsortierna som bildades under 90-talet) har problemformuleringsprivilegiet.
Efter de globala miljöförändringarna i början av 2000-talet och lokala katastrofer är världsopinionen starkt motiverad att undvika vidare miljöförstöring. Trots stora åtgärder är situationen fortfarande inte säker, och det finns en allmän oro för resursbrist och nya miljökatastrofer som förstärker viljan att skapa internationell kontroll över utvecklingen.
Säkerheten är det verkligt stora hotet, på flera skalor. Globalt finns oron för handelskrig och "ekonomisk kapprustning" som bryter den nuvarande balansen och leder till radikala sociala förändringar och miljöproblem. Mer lokalt är de transnationella organisationerna mycket motiverade att bekämpa subversiva element och bevara den interna säkerheten. Hemligstämpling, jakt på radikaler, brottslingar och terrorister är vanliga. Internationella "wars on drugs" uppmuntras.
Rymdteknologi är ett område där detta scenario ligger före de andra. Intresset för jordövervakningssateliter, kommunikationer samt på lång sikt rymdindustri är högt, och alla tre handelsblocken har välutvecklade rymdprogram (delvis en statusfråga, i likhet med kalla krigets rymdkapplöpning). Om inte den ekonomiska situationen förändras är det möjligt att en verklig rymdkolonisation kan inledas.
Blocken är medvetna om att världsordningen är bräcklig, och gör därför sitt bästa att befästa den. Detta skjuter upp sammanbrottet, men gör det troligen mer drastiskt när det väl kommer. Vad som sker då är svårt att avgöra, men ett globalt handelskrig där alla konkurrerar med alla är inte orimligt. En annan möjlighet är en plötslig och kanske våldsam övergång till en situation mer lik scenariot "Riv Pyramiderna" när de gamla maktstrukturerna plöstligt kollapsar på en fri världsmarknad.