Morphosis

Vad kommer att vara 2000-talets stora tvistefråga? Förmodligen definitionen av "människa".

En gång i tiden var det så enkelt, en människa var en människa. Figurerna från stammarna bortom djungeln liknade kanske människor men var egentligen spöken. Och kvinnor var inte lika mycket människor som män. Fast indianerna var människor om de underkastade sig Katolicismen, för det hade påven sagt. En människa var en människa.

Men idag har människodefinitionen blivit allt knepigare, och det beror på tekniken.

En gång i tiden var man död när man inte andades. Sedan kom man på konstgjord andning, och man var död när hjärtat inte slog. Sedan kom man på hjärtmassage och hjärtlungmaskiner, och man var död när hjärnan var garanterat förstörd. När det medicinska kunnandet utvecklas, så försändras inte bara definitionen av när man lever eller är död, utan också när man faktiskt är död rent praktiskt - åtskilliga människor idag lever som egentligen skulle ha varit stendöda för bara några decennier sedan.

Bråken som har uppstått kring transplantationer och dödsbegrepp är ändå ingenting mot vad man har tvistat om reproduktion. Provrörsbefruktning ledde på sin tid till en hel del upprördhet, och än idag kittlas vi när man läser om komplicerade (amerikanska) rättsfall där surrogatmödrar, biologiska och fosterföräldrar kämpar om vårdnaden om barn som kanske inte ens har fötts. Och att bara nämna kloning och genteknik innebär att många nästan reflexmässigt blir oroade, upprörda eller entusiastiska. Men man bör tänka på att det var samma bråk när preventivmedlen kom, och mycket av det som vi idag betraktar som normalt och nödvändigt (t.ex. smärtlindring och vaccination) en gång var fasansväckande brott mot naturens ordning. En dag kommer vi kanske att betrakta manliga havandeskap (åtminstone teoretiskt möjligt) och att lägga till extra kromosomer med nyttiga gener som något totalt vardagligt och kanske rent av moraliskt påbjudet (trots allt, vi tycker synd om barn till föräldrar som vägrar vaccinera dem).

Varför blir det så mycket bråk? Konflikten handlar inte så mycket om de rent praktiska sidorna, huruvida en metod fungerar eller hur bra den är, utan om grundläggande värderingar: vad vill vi att människan ska vara? Människans innersta natur är inte längre något oföränderligt och evigt, utan en politisk fråga. Om man tillåter eller förbjuder t.ex. kloning har man gjort ett ställningstagande om vad människodefinitionen bör innehålla. Även att vara emot alla nyheter är ett ställningstagande, en sorts biologisk fundamentalism som menar att vår biologi är av Gud eller Naturen given och inte får ändras. Andra ståndpunkter är mer liberala eller välkomnar nya möjligheter.

Det är inte bara bioteknik som förändrar människan, även till synes neutrala uppfinningar har oväntade effekter. Edisons glödlampa gjorde oss obundna av solen, och idag kan man leva med vilken dygnsrytm som helst; med melatonin kan man dessutom justera den så den passar ens egna mål snarare än det allt mer avlägsna biologiska arvet. Informationstekniken är ännu mer radikal: den ändrar på vårt tänkade och vår syn på oss själva.

När jag skulle förbereda denna text höll jag på att missa deadline på grund av att jag utforskade en del av WWW som handlade om ett avancerat grafikprogram. Det som slog mig var att det fanns tjogvis med hjälp- och lektions-sidor som förklarade olika metoder och trick. Dessa högkvalitets-sidor var alla skrivna av entusiaster som gratis bidrar med sina kunskaper, av ren glädje över att visa vad man kan göra och vad de själva gjort. Runt om hela WWW finns det miljoner liknande sidor, där människor hjälps åt och delar med sig av sina kunskaper. Varför? De gör vad de tycker om eller tycker behövs, utan något centralt beslut om att vissa sidor måste skrivas. Det är en enorm resurs, och kan man använda den rätt fungerar Internet som inte bara ett globalt bibliotek utan också som ett globalt universitet. Den dag man kan söka effektivt inte bara efter information utan också fakta och kunskaper kommer nätet att bli något som förstärker det mänskliga på ett sätt vi aldrig tidigare har sett.

Steve Mann, en av de ledande forskarna om verkligt bärbara datorer skriver följande:

People find me peculiar. They think its odd that I spend most of my waking hours wearing eight or nine Internet-connected computers sewn into my clothing and that I wear opaque wrap-around glasses day and night, inside and outdoors. They find it odd that to sustain wireless communications during my travels, I will climb to the hotel roof to rig my room with an antenna and Internet connection. They wonder why I sometimes seem detached and lost, but at other times I exhibit vast knowledge of their specialty. A physicist once said he felt that I had the intelligence of a dozen experts in his discipline; a few minutes later, someone else said they thought I was mentally handicapped.

Despite the peculiar glances I draw, I wouldnt live any other way. I have melded technology with my person and achieved a higher state of awareness than would otherwise be possible. I see the world as images imprinted onto my retina by rays of light controlled by several computers, which in turn are controlled by cameras concealed inside my glasses.
 
Every morning I decide how I will see the world that day. Sometimes I give myself eyes in the back of my head. Other days I add a sixth sense, such as the ability to feel objects at a distance. If Im going to ride my bicycle, Ill want to feel the cars and trucks pressing against my back, even when they are a few hundred feet away.
 
Things appear different to me than they do to other people. I see some items as hyperobjects that I can click on and bring to life. I can choose stroboscopic vision to freeze the motion of rotating automobile tires and see how many bolts are on the wheels of a car going over 60 miles per hour, as if it were motionless. I can block out the view of particular objects sparing me the distraction, for example, of the vast sea of advertising around me.
 
I live in a videographic world, as if my entire life were a television show. And many people assume that by living my life through the screen, I do exactly what television leads us to dotune out reality. In fact, WearComp has quite the opposite effect: Visual filters help me concentrate on what is important, heightening my sensitivity and setting my imagination free. I do of course have occasion to remove my computational prostheses, as when I sleep, shower or splash around in the ocean.
Steve Mann, Cyborg Seeks Community, Technology Review Maj/Juni 1999

Även enkla program kan radikalt förstärka vårt tänkande. På min dator har jag en minnesagent, ett litet program som "läser över axeln" på mig när jag skriver, och i ett litet fönster visar förslag på filer som det tror har med saken att göra. Ofta är det helt ointressanta saker, men ibland påminner det mig om en oväntad association med ett mail en kompis skrev, en halvfärdig artikel eller en vetenskaplig referens jag borde ha med. Det är som om jag plötsligt hade ett otroligt stort minne, där jag kommer ihåg författare till obskyra verk, bra idéer jag hade för ett halvår sedan eller exakt vem som föreslog en viss sak till mig.

Tänk dig nu 15 år in i framtiden med en elegant, lätt och billig version av Steve Manns wearable (förmodligen från Nokia eller Ericsson). Du kör minnesagenter, du har en nätuppkoppling som ger dig tillgång till information och kunskap på nätet (som dagens websökningar, men mycket mycket bättre), hjälpprogram som påpekar viktiga detaljer eller tar hand om rutinjobb i bakgrunden. Vid behov kan du rådfråga vänner, bekanta eller experter som kan "titta ut" genom din wearable och ge goda råd eller dela med sig av den kunskap deras minnesagenter samlat ihop. Alltihop med ett diskret gränssnitt som inte stör i onödan. Allt detta finns som prototyper idag, utom det diskreta gränssnittet. Är du en människa? Eller en cyborg? Och spelar det någon som helst roll, om du kan använda den här tekniken för att leva ett gott liv?

En wearable med dess mjukvara är ett exosjälv, delar vi har lagt till för att utöka, fördjupa eller få nya förmågor. Vi började med exosjälv för tiotusentals år sedan i form av kläder. Kläderna har efterhand blivit allt mer avancerade och fått fler funktioner, och vi har lagt till nya delar till exosjälvet: glasögon, klockor, mobiltelefoner, websites... Man kan faktiskt säga att skapandet av exosjälv är ett av homo sapiens mest utmärkande drag, få andra djur gör det och ingen med samma uppfinningsrikedom. Man kan naturligtvis beklaga att vi gör oss beroende av tekniken, men vem vill gå utan kläder?

Sådana här förändringar förändrar vad det innebär att vara människa. De förändrar vårt sätt att leva, se på oss själva och världen. Många av de eviga sanningarna verkar närma sig sitt bäst före datum: kvinnorna föder inte nödvändigtvis längre barn i smärta, mannen behöver inte alltid bruka åkern i sitt anletes svett. Mark, guld och fabriker är inte längre källan till all rikedom. Vi är inte längre bundna till en kultur, ett rakt utstakat öde. Familjen ser inte ut idag som den gjorde för 50 eller 100 år sedan, och kommer inte att se likadan ut om 50 år. Naturen är inte längre vår herre, och inte heller vår slav, utan något vi deltar interaktivt i. Vårt tänkande kan förstärkas och förändras genom symbios med datorer.

Många fasar för detta, och ser det som den totala katastrofen: all mänsklighet försvinner i någon sorts kaotisk teknokrati. "Det får va' slut med utvecklingen så folk kan få behålla jobben!" som ett intervjuoffer sa på TV; man drömmer sig tillbaka till en "det var bättre förr"-idyll (som egentligen är ett rent påhitt). Men övergången från att vara människoapa till människa var slutet för "människoapigheten" - den blev mänsklighet istället. På samma sätt håller kanske vår nuvarande människosyn på att bli något nytt, något som utgår från det gamla men inkluderar det i något större. Nya, mer flexibla tankesystem börjar växa fram som kan hantera att nuet inte är likadant som det förflutna och inte heller likt framtiden, att människor gör individuella val om vilken människodefinition som de vill följa.

Mänskligheten är bara början!