Minne, minnesteknik och studieteknik

av Anders Sandberg

Sedan urminnes tid har människor använt metoder för att förbättra eller utöka minnet, ofta med imponerande resultat: det finns väldokumenterade fall av personer som har memorerat hela Koranen eller telefonkatalogen även utan att ha fotografiskt minne. Vem som helst kan faktiskt med lite enkla knep skaffa sig ett effektivt minne och studieförmåga, och genom minnesteknik kan man memorera förvånande informationsmängder.

Minnesteknik baserar sig på att man använder sig av olika "knep" för att dra maximal nytta av minnet. Knepen baserar sig på hur minnen lagras och vad som gör att vissa minnen är klara och lätta att erinra sig, medan andra snabbt glöms bort. Genom att "designa" minnesbilder kan man fästa fakta i minnet snabbt, effektivt och permanent.

I minnesteknik vill man lära sig enstaka fakta, i studieteknik vill man förstå dem. Att känna till att Kyzyl är huvudstaden i Tannu- Tuva är meningslöst om man inte vet var på jorden Tannu-Tuva ligger och vad det är för ställe. Ju mer man lär sig, destå fler samband kan man skapa och ju meningsfullare blir de fakta man vet. Man kan se det som ett lego-bygge: minnesteknik låter oss samla in legobitar, medan studieteknik hjälper oss sätta ihop dem till en användbar (eller rolig) helhet.

Minnets struktur

För att kunna använda vårt minne maximalt måste vi vara medvetna om hur det fungerar, hur vi lagrar, erinrar och glömmer information. Genom att utnyttja dess starka sidor och kringgå svagheterna kan vi kraftigt öka vår inlärnings- och erinrings- förmåga. Minnet är associativt: tanken på någonting får oss att komma ihåg andra saker som hänger samman med detta, och dessa kan i sin tur leda till vidare associationer. Det klassiska exemplet är Marcel Prousts berömda beskrivning i På spaning efter den tid som flytt av hur upplevelsen att äta en Madeleine-kaka doppad i lindblomste fick honom att erinra sig sin barndom.

Associationer behöver inte vara medvetna, utan beror ofta på saker man har "i bakhuvudet" eller som finns i omgivningen. Genom att medvetet skapa associationer kan minnet förbättras kraftigt, eftersom det blir lättare att få fatt på ett minne man behöver och att koppla det till andra minnen.

Mycket av våra minnen är fantasier och gissningar snarare än minnen av verkliga upplevelser. Aven om ett minne kan verka kristallklart är det troligen till stor del en efterkonstruktion och innehåller detaljer som aldrig inträffat, men verkar rimliga. Ett bra exempel på detta är vittnespsykologin: genom lätta suggestioner som passar in i situationen ("Såg du kniven?") kan man få en person att tro sig ha sett en sak när något helt annat inträffade. Man kan och bör inte lita för mycket på sitt minne.

Man kan dela upp minnet i olika system och sorters minne. En viktig uppdelning är mellan korttidsminne och långtidsminne. Korttidsminnet varar bara en stund och fungerar som vår mentala arbetsyta, medan långtidsminnet är rätt permanent.

Korttidsminnet

När man skall ringa ett telefonnummer repeterar man det ofta för sig själv medan man går till telefonen och trycker in det. Som alla vet glömmer man det lätt om man blir distraherad eller tvingas tänka på annat för en liten stund. Det verkar som korttidsminnet begränsas av vad som kan repeteras; prova att läsa och skriva ned följande två rader i tur och ordning:

USA Kina Iran Laos Tchad

Maldiverna Storbritannien Mongoliet Saudiarabien Australien

Vilken var enklast att hålla i minnet? Detta visar att vi tyst repeterar det vi vill hålla i minnet, och blir det för stort material hinner vi inte repetera det snabbt nog.

Man talar om att människans arbetsminne bara rymmer 7±2 saker: det går helt enkelt inte att hålla reda på mer fakta på en gång, och vi blir förvirrade eller tvingas strunta i vissa fakta om vi överbelastas. Detta är en allvarlig begränsning för vår intelligens och beslutsförmåga, och om vi kunde utöka vårt arbetsminne kunde vi öka vår effektiva intelligens.

Det går dock att få in mer i arbetsminnet genom att "chunka" information. Engelskans chunking betyder ungefär att dela upp det i hanterbara block. Att komma ihåg följande bokstavskombination är svårt:

SASABBICAPLO

Medan följande är betydligt enklare:

SAS ABB ICA PLO

Genom att klumpa ihop bokstäver och siffror till meningsfulla delar kan mer stoppas in i arbetsminnet (det är därför man skriver mellanrum i telefonnummer). Genom att organisera information kan man hantera den mycket effektivare.

Långtidsminnet

Efterhand överförs information man använder till långtidsminnet. Det verkar inte finnas någon riktigt skarp gräns mellan korttids- och långtids-minnet, utan information fastnar (konsolideras) efter hand, speciellt om man tänker på den. Repetera gärna det du vill lära dig på udda tider, resor, när du väntar eller vid andra tillfällen så ökar chansen att lära det betydligt. Ju mer bearbetning som sker, ju bättre minns man.

Det finns praktiskt taget inga begränsningar för hur mycket man kan lära sig; till skillnad från en dator kan man aldrig drabbas av "Out of memory error". Däremot kan man blanda ihop snarlika kunskaper (t.ex. två språk) och minnen som inte används försvagas sakta kort sagt, man bör använda det man lärt sig så mycket man kan, och det är nyttigt att hålla reda på vad man har lärt sig.

Man kan dela upp långtidsminnet i olika system beroende på vad som lagras. Rent praktiskt behöver man bara bry sig om procedurellt minne, semantiskt minne och episodiskt minne:

Procedurellt minne är vår förmåga att göra olika saker, t.ex. cykla, simma eller lösa ekvationer; vi vet hur vi ska göra. Dessa är inte medvetetna minnen som man måste erinra sig för att kunna använda, de bara finns där och kan vara svåra att förklara (det är därför experter ofta är sämre på att förklara sina ämnen än amatörer). Nästan alla kan gå eller fånga en kastad boll, men kan du beskriva hur du gör det utan att prova det?
Semantiskt minne är våra faktakunskaper: Paris är Frankrikes huvudstad, fenylalanin är en aminosyra och det är lördag idag. Det är framför allt denna sorts minne som minnes- och studieteknik inriktar sig på. Vår kultur bygger mycket på semantiska fakta, men i praktiken måste man kunna använda dem praktiskt (procedurellt minne).
Episodiskt minne är sjävbiografiskt: vad vi gjorde för tio minuter sedan, när vi senast träffade vår lärare eller vad vi tänker göra imorgon. Oftast ser vi framför oss små scener när vi erinrar oss saker med det episodiska minnet (därav namnet). Viktiga, dramatiska eller oväntade händelser ihågkoms ofta mycket bättre, s.k. blixtljus-minnen. De flesta svenskar kan berätta rätt exakt vad de gjorde då de fick reda på att Olof Palme var mördad.

Saker som påverkar minnet

För att komma ihåg något bra behöver man dels se till att minnet blir väl inkodat, och dels göra det lätt att återerinra sig. Detta kan ske på många olika sätt och påverkas av olika faktorer.

Organisation

Vi kommer ihåg helheter snarare än detaljer; om det finns en struktur i det vi lär oss fungerar den som stöd för ihågkomst. Dels går det lättare att rekonstruera ett minne om det har en viss struktur (t.ex. rimmar: "Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du ..."), dels blir det lättare att chunka. Genom att organisera material kommer vi ihåg det betydligt bättre än annars. Detta har betydelse för studieteknik: man bör inte läsa första halvan av ett kapitel vid ett tillfälle och spara andra halvan till senare. Läs istället kompletta enheter (hur små de än må vara) vid varje studie-session. I en bok är det en bra idé att läsa igenom innehållsförteckningen för att se hur den hänger ihop.

Sinnen

Olika människor är olika specialicerade på olika sinnen, och detta påverkar vad som kan kommas ihåg lättare: visuelt lagda personer lagrar och erinrar sig bilder bättre än taktilt lagda personer, vilka specialicerar sig på handlingsminnen (t.ex. vad de gör och upplever själva) och verbalt lagda personer inriktar sig på språkliga minnen (tal och text). Vissa specialiserar sig väldigt mycket, andra är mer flexibla. Ofta byter man inriktning beroende på ämnet. Det är nyttigt att veta vilka sinnen man använder mycket, eftersom man då medvetet kan formulera det man lär sig i en form som passar en själv (det är därför många visuellt och taktilt lagda personer vantrivs i skolan, eftersom den är mycket verbal). Ett sätt är att lyssna på hur man talar: om man använder många visuella ord ("Jag insåg att...", "Ser man på...") och talar rätt fort är det troligt att man är i visuell mod (man talar snabbt för att bilderna kommer så fort). Om man använder handlings- och känsel-ord ("Det känns som...", "Det här var tungt...") är det troligt att man är taktil, medan ett mer komplext och exakt språk med hörsel-ord ("Jag hörde att...") tyder på verbal mod.

Ju fler sinnen som inbegrips i minnesprocessen, desto bättre blir minnet. Färg, doft och smak gör minnen mer intressanta och varaktiga. Om man dessutom kan involvera sig och göra något som har med minnet att göra, så får man med handlingsminnet, och inlärning och erinring blir mycket bättre. Ar man observant minns man mer, så titta på detaljerna i bilder och notera hur en föreläsare gestikulerar.

Konkreta ting ihågkoms bättre än abstrakta ting vilket är naturligt eftersom det är svårt att skapa interna upplevelser av "demokrati" eller "Christoffelsymboler". Om man kan hitta ett sätt att uppleva abstraktioner (t.ex. genom att tänka på deras användning eller ett konkret exempel) blir det något enklare att minnas.

Många minnestekniker är baserade på att man skapar mentala scener där man associerar det man vill minnas med en massa andra saker. Dessa scener fungerar bäst om de är färgstarka, komplexa och involverar dig själv.

Igenkänning är lättare än erinring

Hur många gånger har man haft ett ord på tungan men inte kunnat säga det? Ju mer man anstränger sig desto mer blockerad blir man, och efter en stund när man gett upp kommer man på det utan problem. Däremot är det väldigt ovanligt att man inte känner igen ett begrepp man lärt sig tidigare, om det inte presenteras på ett underligt sätt. Det är helt enkelt mycket enklare att känna igen saker än att komma ihåg dem. Det här är användbart i minnesteknik, eftersom man kan minska mängden mentalt arbete: många saker behöver man bara lära sig känna igen.

Motivation

Intresse eller motivation spelar också en viktig roll i minnet: det man är intresserad av att lära sig är mycket enklare att komma ihåg än sådant man är ointresserad av, både för att man blir motiverad att koncentrera sig djupare och troligen för att lagringen sker bättre. Om man börjar intressera sig för ett område eller en sak blir det plötsligt enklare att lära sig om det (och omvänt: man blir ofta intresserad av ett ämne om man studerar det noga). Som Diana Beaver skrev, "Ifall vi inte kan förstå sambandet mellan informationen och hur den kommer att gagna oss, lär vi oss inte den". Det är därför det är nyttigt att tänka på varför man vill lära sig något (se kapitlet om mermänsklig motivation). Oftast finns det mycket goda skäl eftersom annars skulle man ju inte ens försöka minnas något, vilka kommer att motivera dig att minnas bättre, och finns det inga skäl att lära sig något är det ju dumt att spilla tid på det.

Bearbetning

Att konsolidera sina minnen sker bäst genom att bearbeta dem: man upprepar dem, man tänker på dem, man associerar dem med andra saker. Material man tänkt mycket på på ihågkoms mycket bättre än material man bara noterat. Därför är det bra att göra egna exempel och illustrationer, ställa och besvara frågor om dem vilka sedan jämförs med de "korrekta" svaren. Ju mer man leker med ett minne desto bättre kommer man ihåg det. Studieteknik är i allmänhet baserad på att man bearbetar det man ska lära sig noggrant så att det blir lätt att komma ihåg: man "tuggar" noggrant så att "matsmältningen" ska bli bättre.

Överrasking

Det oväntade blir lättare ihågkommet än det väntade (detta kallas "Örfilsprincipen" av Harry Lorayne och von Riesdorff-effekten av kognitionspykologer). I en lista med saker kommer vi att märka och minnas den som avviker:

Blåbär Hallon Galax Smultron Björnbär Hjortron

Detta gäller både små skillnader (man minns ofta hur något skiljer sig från något annat snarare än hur det är likt) och chockartade överraskningar (i en del Zen-buddhistiska koans berättas hur Mästaren säger något djupsinnigt, och sedan klipper till eleven med sin käpp överraskningen gör att de aldrig glömmer visheten). Som tidigare nämndes kommer man ihåg saker som är farliga, dramatiska eller som överraskade en, medan man glömmer det vanliga.

I minnesteknik skapar man därför gärna idiotiska bilder, ju vansinnigare desto bättre. Att förbinda hjärnnerv II (synnerven) med ögonen kan antingen göras med att tänka sig "Hjärnnerv II: 2 ögon" eller "Två rimmar med tå; jag har ögon på båda stortårna". Den senare bilden, med alla dess vansinniga implikationer är mycket lättare att komma ihåg än första. Trots allt är det lättare att komma ihåg en Monty Python-sketch än en buskis-sketch, eftersom situationen i den tidigare är totalt absurd, medan buskis oftast är hyfsat vardaglig.

Externa faktorer

I psykologi talar man om "Set and Setting": Set är ens inställning och förväntningar, och Setting är ens omgivning och hur den påverkar. Om man tror att man inte kan lära sig något, då kommer man inte heller att göra det, och tror man att det är lätt att lära sig så blir det också enklare. På samma sätt kan en omgivning hindra eller hjälpa en att lära sig saker. Många minnen blir kopplade till det tillstånd man var i när man lärde sig dem, de blir lätttare att erinra sig när man är där och svårare annars. I ett experiment utbildade man dykare i en uppgift på land eller i vattnet; när dykarna sedan testades var de bättre när de testades i samma miljö som de lärt sig i. Slutsatsen är att det kan vara en bra idé att plugga för en tenta i salen den kommer att hållas i, och att skolundervisning kanske egentligen hindrar oss från att tilllämpa vad vi lärt oss utanför skolan.

Omgivningen kan lätt vara störande, framför allt om den tränger sig på (musik med sångtexter, telefoner, TV, ett ostädat rum, andra människor). Därför är det bra att studera material man vill lära sig i en lugn miljö utan distraktioner. Exakt vilken sorts miljö som fungerar bäst är mycket individuellt; vissa vill ha musik medan andra distraheras av den, vissa vill studera hemma, andra studerar bäst på bibliotek eller på bussen.

Hur vi mår påverkar minnet en hel del: motion förbättrar inlärningsförmåga och minne, om man sover ordentligt sker minnes-konsolidering bättre, är man pigg och vaken lär man sig mer än om man är förkyld och deppig.

Därför kan det vara en bra idé att tillvarata de tillfällen då man känner sig som bäst för att lära sig saker. En intressant metod inom kallas Förankring: lägg märke till hur du känner dig, var du är, hur du sitter, andas och vad du tänker på när du är riktigt produktiv. Försök sedan upprepa så mycket som möjligt av detta nästa gång du vill vara produktiv; ganska ofta går det att "kopiera" bra mentala tillstånd. Men glöm inte: allt måste inte vara perfekt för att man skall kunna studera bra.

Minnestekniker

Metoder att förbättra minnet har använts sedan urminnes tider; rim och versmått hör till de allra äldsta. Under medeltiden och rennässansen utvecklades en metod som kallades Ars Memoriam till fulländning vid universiteten: studenter gick noggrant igenom en byggnad, t.ex. en katedral, och lärde sig i detalj hur den såg ut. När de sedan skulle memorera en lång lista gjorde de en mental rundvandring i byggnaden och placerade de olika sakerna på listan längs rutten. När man skall erinra sig listan gör man bara en mental rundvandring, och ser framför sig de olika sakerna.

Denna metod, loci-metoden, fungerar aldeles utmärkt idag också. Man kan prova att "lägga" listor i sitt hem eller längs vägar man ofta färdas. Man kan också använda en variant av loci-metoden för listor där man kopplar saker med sin egen kropp. Jag brukar komma ihåg mina inköpslistor genom att gå från hjässan och nedåt: om jag skall handla filmjölk, broccoli, sirap och bröd så tänker jag mig att jag häller filmjölk över mitt huvud, att jag har broccoli i näsan, smakar på sirap och jag stoppat in en limpa bröd i min skjorta. Ju mer levande bilden är, ju bättre minns man den (tänk på hur smulorna kliar, sirapens söta smak, broccolins lukt och hur kladdig filmjölken känns), framför allt om man själv är inblandad.

Det centrala i minnesteknik är att skapa associationer mellan saker, ju mer originella desto bättre; de behöver inte vara ett dugg rimliga, bara de fångar ens uppmärksamhet. Detta kan var svårt eller ovant i början, men efter en tids användning blir det allt naturligare och snabbare. Associationerna är helt personliga och är ofta meningslösa för alla utom dig själv.

Ord och namn

Ett lätt sätt att lära sig nya ord (framför allt utländska) är att skapa en bild av ordets betydelse och kombinera den med saker som liknar eller låter som delar av ordet: om du behöver lära dig att det latinska ordet navicula betyder en liten båt och är femininum, tänk dig då en dalkulla (feminin) som håller ett nav medan hon står i en liten, vinglig båt mitt ute i Siljan. Om du kan blanda in dig själv i bilden blir den ännu lättare att minnas, framför allt om du kan få med många sinnesintryck och dramatiska känslor. Latinets sceleratus betyder befläckad av brott: tänk dig att det visar sig vid en röntgen-undersökning att ditt normalt vita skelett blivit nedfläckat av en massa Expressen- löpsedlar om brott, och du till din fasa märker att läkaren är en råtta (rattus).

Detta system fungerar utmärkt för namn också, vilket är en enorm tillgång i alla sociala relationer. Kombinera ett par personliga egenskaper med namnets delar: om Jacob Cedergren är välklädd och flintskallig, tänk dig då att han klättrar uppför en stege (Jakobs stege ) gjord av ceder-grenar, vars barr smutsar ned hans fina kläder och täcker hans kala hjässa. Karikera gärna personen och hans/hennes beteende vi minns och känner igen karikatyrer mycket bättre än verkliga bilder.

Denna metod fungerar naturligtvis bäst för personer med bildliga namn. När det gäller personer med utländska namn som inte direkt kan associeras med bilder (t.ex. Malcolm Pryzywycz) får man försöka med ord-metoden (Pryz låter som pris, ywycz som engelskans witch, kanske en häxa på rea?).

Svårast är faktiskt vanliga, abstrakta namn som Sven Andersson. Där bör man koncentrera sig mycket på personens utseende och hänga upp dem på namnet (Sven Andersson är en rätt ung chef, en ung sven skulle man kanske ha sagt på 1700-talet; tänk dig honom sittandes på en and nästan som Nils Holgerson, domderandes med sin unga röst medan anden gör som den vill).

Listor

Vi behöver ofta memorera listor med saker, alltifrån vad som skall handlas till de tolv hjärnnerverna (kommer du ihåg vilken nerv hjärnnerv II var?). Listor har fördelen att de har en inbyggd ordning, vilket gör dem lättare att hantera. Man kan skilja på numrerade listor där det är viktigt att veta vilket nummer varje sak har (hjärnnerverna) och onumrerade listor, där ordningen kan vara viktig men man aldrig behöver komma ihåg exakt vilken plats varje sak ligger på (Hallands floder). Onumrerade listor kan memoreras rätt enkelt genom att man binder ihop sakerna med varandra i tur och ordning till en liten historia. Om du skall komma ihåg listan gul, cykel, sten, mjölk, bokhylla och bofink kan du tänka så här: "Du är ute och cyklar på din gula cykel när du kör på en sten och åker omkull. Du knuffar till ett stort mjölkpaket som välter och dränker in en bokhylla med böcker om bofinkar". Nu är det enkelt att komma ihåg vad som kommer efter en given sak (sten Æ åker omkull Æ mjölk osv.), och om du tänker igenom historien ett par gånger kommer den att vara hur lätt som helst att komma ihåg.

Numrerade listor kan kopplas ihop med ord man associerar med tal; Tony Buzan föreslog följande sekvens:

Spett
Tå
Fe
Myra
Rem
Kex
Skjul
Råtta
Bio
Trio

Varje siffra kopplas ihop med ett rim-ord eller ett ord som liknar den. När man väl lärt sig listan (vilket är enkelt) kan man alltid memorera listor kortare än tio element. Efterhand kan och bör man naturligtvis skapa sin egen förlängda lista.

Så om du skall komma ihåg att den femte hjärnnerven är trigeminal-nerven, så tänk dig tre trillingar (tri-geminus) som buntats ihop med en stor rem. Den fjärde hjärnnerven är trochelar-nerven: en skolklass myror (fyra: myra) har jättetråkigt.

Sifferminne

Det är naturligtvis enkelt att använda ovanstående metod för att minnas siffror, något som de flesta har svårt för. 1265 (året då Dante föddes) = Spett + Tå + Kex + Rem = du tappar ett spett på din tå (aj!) och den smulas sönder som ett kex, smulorna bildar ett porträtt av Dante. För att undvika fortsatta missöden binder du fast spettet med en rem. Dock finns det bättre metoder (den här metoden får problem med tal som 44444). Experterna associerar varje siffra till ett språkljud (vilket är rätt enkelt att lära sig om man är motiverad), och omvandlar sedan bokstäverna till ord. Ett typiskt system är följande hämtat från Harry Loraynes bok:

0.	z, s, c	Z är första bokstaven i "zero", siffra börjar med s, en nolla skrivs som en cirkel.
1.	T, D	T kan skrivas av två ettor.
2.	n	Har två staplar.
3.	m	Har tre staplar; lägger man det på sidan liknar det en trea.
4.	R	fyRa
5.	L	Den romerska sifran för 50 är L
6.	J, dj, gj, hi, lj, mjukt g, alla sje- och tje-ljud, mjukt k	Ett stort J liknar en spegelvänd 6:a.
7.	K, ck, hårt c, hårt g	K kan ses som en liggande sjua och dess spegelbild.
8.	f, v, ph	8 med en liten svans i mitten liknar ett handskrivet gement f
9.	P, b	P är en spegelvänd och b är en uppochnedvänd nia

För att koda ett tal omvandlar man siffrorna till ljud och lägger till extra bokstäver. 43704 blir "rmksr", vilket kan göras om till "ReM KaSSöR" (en kassör som säljer remmar, själv fastbunden vid kassaapparaten). För att få igen talet gör man bara om ljuden till siffror. Den här metoden kräver en hel del övning innan man blir bra på den, men sedan är det enkelt att komma ihåg tjugosiffriga tal om man skulle behöva det.

Episodiskt minne

Att förbättra sitt episodiska minne har inte utvecklats lika mycket som metoder att förbättra det semantiska. Dock finns det en del små knep man kan använda. Om man vill minnas en scen man ser kan man försöka "fotografera den": bilda en fyrkant med händerna och låtsas att du fotograferar vad du ser.

Tankspriddhet innebär att man har dålig koll på sitt episodiska minne, så att man glömmer vad man gjort och vad man ska göra. Det viktiga är att samla tankarna och vara medveten om vad man gör när man gör det: alldeles för många personer tänker på en sak och gör en annan. Ar man tankspridd bör man försöka göra en sak åt gången, aldrig flera, om man ska komma ihåg den.

För att komma ihåg vad man gör måste man vara medveten om det, så man bör tänka på handlingar i det ögonblick man utför dem. Ett sätt är att alltid skapa en idiotisk association mellan platsen och handlingen. Detta fungerar också bra för det man ska göra: om man måste komma ihåg att man ska sända datorpost till en vän så snart man kommer in i systemet kan man föreställa sig att just när man loggar på blinkar hans ansikte upp på skärmen och skrämmer en. Detta binder samman den framtida situationen med tanken på personen, och ökar chansen att minnas vad man ska göra.

Studieteknik

Att lära sig något är en aktiv process. Lärare kan inte få oss att lära något om vi inte själva försöker. De bästa lärarna lyckas entusiasmera sina elever: de behöver inte vara experter på sina ämnen eller ens speciellt bra på att förklara dem (även om detta naturligtvis är önskvärt) för att få eleverna intresserade och därmed motiverade att lära sig. På samma sätt är motivation viktig för självstudier: vill man inte lära sig något kommer man inte heller att lära sig det speciellt bra. Engagemang skapar koncentration.

När man studerar ett material är det en bra ide att skilja det som bör läras verbatim (t.ex. kemiska formler, årtal eller namn) och det man behöver lära sig mer konceptuellt (t.ex. sammanhang, orsaker och historier), gärna genom olika färger på understrykningarna. Sedan kan man använda olika minnestekniker för att lära sig dem optimalt.

Det är mycket vanligt att vi förväntas tillgodogöra oss information från texter. Det här är en mycket effektiv metod att lära sig allt användbart från en text:

Skumma igenom texten. Titta på innehållsförteckning, rubriker och bilder (vad handlar texten om? Ser du något som verkar intressant?). Läs sammanfattningar och slutsatser. Försök skaffa dig en uppfattning om vad det hela går ut på utan att gå alltför mycket på djupet. Ställ dig gärna frågor som detta väcker ("Hur tusan kan hon hävda det där?").
Gå igenom texten mer noggrant. Sök information och försök besvara frågorna du ställde dig (och hitta på nya efterhand). Stryk under det som är viktigt eller behöver memoreras. Försök läsa mellan raderna.
Lägg ifrån dig texten och försök sammanfatta vad det hela gick ut på, så enkelt som möjligt. Förklara det gärna för någon annan ("den som inte kan förklara sitt ämne för en intresserad nio-åring förstår det inte själv").
Gå tillbaka till texten och se om du missat något viktigt i din sammanfattning. Lär dig de understrukna sakerna om du inte redan lärt dig dem (förvånande mycket fastnar på första läsningen med den här metoden).

På föreläsningar kan man använda en likande metod, försök att:

Summera vad läraren nyss sagt med egna ord.
Förutse vad läraren kommer att säga.
Lyssna mellan raderna: vad är underförstått eller osagt?
Fråga dig själv om du håller med.
Ställ frågor till både dig själv och läraren.

Genom att ta aktiv del av föreläsningen undviker man också att man nickar till. Hur mycket man bör anteckna är individuellt; somliga skapar detaljerade mind-maps, medan andra låter höger hjärnhalva leka genom att rita. Vissa människor står inte ut med mindmaps utan föredrar gammaldags stödord.

Slutligen, ett mycket användbart trick är fusklappar! Att skriva en fusklapp med all information som kan vara användbar är en oerhört bra övning, och tvingar en att sålla bort skräp och ta med det relevanta. Det är faktiskt en såpass bra övning att man nästan aldrig behöver fusklappen: man har redan lärt sig vad den säger.

Användbar litteratur

Hans Nilsson, Problemlösning/Inlärning - prakisk vägledning till effektiva studier i naturvetenskapliga ämnen, Malmö, Bokförlaget Kritan 1993.

Joan Minninger, Träna ditt minne - hur du förvandlar ett virrigt minne till ett lydigt redskap, Västerås, ICA Förlaget, 1987, ISBN 91- 534-1626-0 (översättning av Total Recall. How to Boost Your Memory Power ).

Harry Lorayne, Minnesteknik, Stockholm, Trevi, 1992, ISBN 91-7160-898-2 (översättning av Page a Minute Memory Book). Mycket rekommenderad.

All kunskap är blott hågkomster
Platon
Du har ett fantastiskt minne. Ska jag bevisa det för dig? Så gärna: Försök glömma något du redan vet!
Harry Lorayne
Tankar skapar förbindelser mellan våra hjärnceller; detta skapar banor för ytterligare tankar och ju mer vi använder våra hjärnor desto fler förbindelser och banor skapar vi. Med andra ord, ju mer vi lär oss, desto lätttare blir det att lära sig mer.
Diana Beaver, Inlärning för Lata

Anders Sandberg / asa@nada.kth.se

1999-08-24 00:18:09