Att bli postmänsklig

"You're playing God."
"Somebody has to!"
Steve Martin, The Man with Two Brains.

"Jag lär eder Övermänniskan. Människan är något som skall övervinnas. Vad haven I gjort för att övervinna henne?"
Friedrich Nietzsche, Also Sprach Zarathustra

Humanism och transhumanism

Denna fruktan visar sig speciellt i den vanliga (men inte universella) humanistiska reaktionen mot möjligheten att uppnå fysisk odödlighet eller ett slut på åldrandet genom teknologiska medel. Många humanister, även om de accepterar möjligheten av en sådan monumental vetenskaplig triumf, ryggar tillbaka från denna möjlighet. "Det är onaturligt". "Liv utan död skulle vara meningslöst". "Jag vill inte leva längre än min utmätta tid". De ser inte bara fysisk odödlighet, utan också att uppnå övermänsklig (eller postmänsklig) intelligens och förmåga med fruktan och oro. Många episoder av den i övrigt humanistiska serien Star Trek visar dessa attityder: att överskrida det bara mänskliga leder alltid till katastrof, från och med den andra episoden, "Where No Man Has Gone Before".

Sådana historier luktar lika unket som de om Ikarus, Frankenstein och Babels Torn: människor ska helt enkelt acceptera sina begränsningar. Bygg inte vingar! Bygg inte torn som når himmeln! Försök inte besegra åldrande och död! Bota de sjuka, men stärk inte de friska!

Trots att så många värderingar och mål är gemensamma, så förklarar denna brist på mod och vision varför en växande grupp av människor betraktar sig själva som transhumanister. Som termen antyder, så inväntar transhumanister vår framtid som postmänniskor, och anpassar sin livssyn därefter. Den mest organiserade gruppen av transhumanister kallar sig Extroper. (Andra finns inom intressegrupper för livsförlängning, rymdkolonisering, och så vidare). Vi utvecklar extropiska perspektiv på teknologi, vetenskap, filosofi och konst i vår tidskrift Extropy: The Journal of Transhumanist Thought, i Extropy Institutes newsletter, datorpostlistor, och konferenser. Extroper har en specifik synvinkel på transhumanism, med speciella värderingar och mål som gränslös expansion, själv-transcendens, dynamisk optimism, intelligent teknologi och spontan ordning. Extroper är de som medvetet försöker främja "extropi", ett mått på intelligens, information, energi, liv, erfarenhet, mångfald, möjlighet och tillväxt.

Extropisk transhumanism betonar olika aspekter av humanismen snarare än strider mot den. Till exempel, så delar vi de flesta av de värderingar och mål som tas upp i "The Affirmations of Humanism", och entusiasmeras framför allt av principer som "Vi är medborgare i universum och fascineras av de upptäckter som återstår att göra i kosmos." "... vi är öppna för nya idéer och söker nya utvecklingar i vårt tänkande." "Vi tror på optimism snarare än pessimism..."

Även om temat för denna essä är att "leka Gud", så vill jag påpeka att vårt mål inte är att leka Gud eller bli gudar, utan att sträva mot att bli postmänskliga. Att tala om "Gud" eller "gudar" leder bara till traditionella, föråldrade och primitiva koncept om överlägsna varelser. Låt oss ifrågasätta alla förutfattade meningar när vi tänker oss våra möjliga framtida jag. Aven om vi blir odödliga och oerhört mäktiga, så kommer vi inte att bli övernaturliga spöken utanför fysiken eller avundsjuka, hämndlystna påtvingare av judisk-kristen moral. Så, gudar åsido, kan man fråga: För det första, är ett postmänskligt tillstånd verkligen möjligt? För det andra: bör vi försöka bli postmänskliga? Ar det önskvärt?

Ar postmänniskor möjliga?

Övergången från mänsklighet till postmänsklighet kan definieras fysiskt eller memetiskt. Fysiskt har vi blivit postmänskliga först när vi gjort så fundamentala och breda förändringar av vår nedärvda genetik, fysiologi, neurofysiologi och neurokemi att vi inte längre användbart kan klassificeras som Homo Sapiens. Memetiskt kan vi vänta oss att postmänniskor skulle ha en annorlunda motivationsstruktur än människor, eller åtminstone förmågan att göra modifikationer om de så önskar. Till exempel: att förändra eller kontrollera sexuell orientering, intensitet och timing, eller komplett kontroll över känslomässiga responser genom neurokemisk manipulation.

Vi har klart tagit våra första steg på vägen mot postmänsklighet. Vi har börjat direkt modifiera vår genetiska struktur för att korrigera naturens misslyckanden. Vi använder Prozac, Piracetam, Hydergine och Deprenyl för att modifiera vår psykologi, förbättra vår koncentration och sakta ned hjärnans åldrande. Forskning om mer specifika och kraftfulla neurokemiska modifierare accelererar när vi tillämpar nya verktyg från molekylärbiologi, datorstödd molekylär design och hjärnscanning.

Sammansmältningen av människa och maskin står klar för alla som studerar området. Maskiner blir allt mer organiska, själv- modiferande, och intelligenta. Pådrivande bakom denna utveckling är områden som artificiellt liv, neuronnät, fuzzy logic, intelligenta agenter och maskinintelligens. Samtidigt, så börjar vi inkorporera vår teknologi i oss själva. Vi började med pacemakers, artificiella leder och kontaktlinser. Artificiella näthinnor är under utveckling, och signaler har framgångsrikt sänts fram och tillbaka mellan en neuron in vitro och en fälteffekt-transistor. Forskarna föreslår att nästa steg är att ansluta en matris av neuroner och elektroniska komponenter. Datorer och deras gränssnitt utvecklas allt mer för att passa oss: från stordatorer och textbaserade gränssnitt till persondatorer, grafiska gränssnitt, fickdatorer, taligenkänning och knowbots. Hur länge dröjer det tills våra datorer är inplanterade i hjärnan, lika integrerade i vårt tänkande som en extra hjärnhalva? Kanske tio år, kanske 50 eller 60, men det är på väg.

2000-talet kommer att föra med sig förmågan att använda designade virus för att förändra den genetiska strukturen hos alla celler, även vuxna, differentierade celler. Detta kommer att ge oss genomgående kontroll över vår fysik och morfologi. Molekylär nanoteknologi, en gryende och alltmer välfinansierad teknologi, bör slutligen ge oss praktiskt taget komplett kontroll över materians struktur, möjligheten att bygga vad som helst, perfekt, atom för atom. Vi kommer att kunna programmera konstruktionen av fysiska objekt (inklusive våra kroppar) på samma sätt som vi nu gör med programvara. Avskaffandet av åldrande och de flesta ofrivilliga dödsfall kommer att vara ett resultat av detta. Vi har uppnått två av tre alkemistiska drömmar: vi har transmuterat elementen och lärt oss flyga. Odödligheten kommer härnäst.

Somliga maskinintelligens-forskare, robotologer och kognitionsvetare förutser ännu mer radikala postmänskliga möjligheter. Vi kommer kanske att kunna "uploada" oss själva (vår psykologi, våra minnen, våra känslomässiga responser, värderingar, känslor) från våra biologiska hjärnor till syntetiska hjärnor. I ny hårdvara, kanske konnektionistiska nanodatorer, skulle våra mentala processer löpa upp till en miljon gånger snabbare, och tillåta mycket enklare och mer kompletta modifikationer än de som våra naturliga hjärnor tillåter.

Det postmänskliga målet

Varför sträcka sig bortom oss själva och vår mänsklighet? Varför försöka bli postmänskliga? Varför inte acceptera våra mänskliga begränsningar och avsvära oss transcendensen? Att ställa dessa frågor är nästan att besvara dem. Den hypotetiska frågeställaren låter timid, bakåtsträvande eller självbelåten. Upplysningen och det humanistiska perspektivet försäkrar oss att framsteg är möjliga, att livet är ett stort äventyr och att förnuft, vetenskap och god vilja kan befria oss från det förflutnas begränsningar. Naturligtvis, vi kan uppnå mycket även som människor. Men vi kan uppnå högre toppar bara genom att tilllämpa vår intelligens, beslutsamhet och optimism för att bryta oss ut den mänskliga puppan. Utvecklingen har trots våra ansträngningar kanaliserat vårt beteende i vissa riktningar inbyggda i vårt nervsystem. Våra kroppar och hjärnor hindrar vår kapacitet. Vår kreativitet kämpar inom den mänskliga intelligensens, fantasins och koncentrationens begränsningar.

Åldrande och död gör alla människor till offer. För transhumanister är, med Alan Harringtons ord, döden något som påtvingas den mänskliga rasen och inte längre är acceptabelt. Den förargliga sanningen är att så snart vi har börjat ackumulera ett modikum av vishet och färdighet, så smyger åldrandet in och åderlåter våra energier. Naturen har inte låtit oss dra nytta av våra första decennier av erfarenhet. Döden dyker upp som den sista förolämpningen. Således, för Extroper och andra transhumanister framstår den teknologiska erövringen av åldrande och död som det mest brådskande, vitala och värdiga kallet i vår tid.

Somliga fruktar att livet skulle förlora sin meningsfullhet utan de traditionella stadierna i livet producerade av åldrandet och dödens säkerhet. Extroper betraktar en sådan attityd som en förståelig rationalisering, en mekanism för att göra de bästa av vad som hittills har varit ofrånkomligt. Naturligtvis kommer uppnåendet av postmänskliga livslängder att kräva omfattande modifikationer av vår livsstil, våra instutioner, och vår självuppfattning. Men ansträngningen är värd det. Gränslöst liv öppnar nya horisonter, outforskade möjligheter, obegränsad självutveckling. Inte nog med att frihet från åldrande och död inte kommer att beröva livet dess mening, jag tror att motsatsen är fallet. Meningsfullhet och värde kräver kontinuerligt skapande och upplösande av form, en process av självövervinnelse, inte ett stagnerat tillstånd. Dessutom är driften mot transcendens för stark och central för livet. Vi ser den i vår osläckliga törst efter hjältar att beundra och, i en förvriden, externaliserad form, i religionernas seghet och spridning. Bättre att igenkänna den rationellt än att ignorera eller utsläcka den.

Dagens medicinska paradigm förkroppsligar en distinktion vanlig i vår kultur: den skarpa distinktionen mellan att bota sjukdom och att förbättra funktion till extraordinära höjder. Läkare ser sina arbete som att åtgärda sjukdom och defekt, inte att stärka redan hälsosam funktion. Jag ser detta som besläktat med en begränsad uppfattning om "det naturliga". När vi botar en defekt gör vi saker så som naturen (eller Gud) egentligen planerade. Det är onaturligt, sägs det, att leva utan slut, eller att utveckla kropp och hjärna bortom det normala. Således accepterar vi psykiatriska mediciner men förskjuter intelligens-höjande mediciner; vi praktiserar hjärtkirurgi men fryser inte ned de nyss döda.

Ändå bör vi se tranhumanistisk transcendens som naturlig. Naturen förkroppsligar i sig själv en tendens att söka nya och komplexa strukturer, att övervinna sig själv för att anta nya, mer effektiva former. Nietzsche beskrev detta i sin syn på den universella viljan till makt. Mer nyligen har vi delvis förstått denna drift mot komplexitet genom komplexitetsteori, evolutionsteori, artificiellt liv och neuronsimulering. Att övervinna begränsningar är naturligt för människan. Driften att förändra oss själva och vår omgivning finns i vår kärna.

Ingen kommer att bestraffa oss för att vi öppnar Pandoras låda, för att vi utrustar oss själva med vingar av postmänsklig intelligens och odödlighet. Våra gamla myter, som håller oss tillbaka från radikalt nyskapande var nyttiga i vår tidiga historia, när vi levde på utrotningens brant. Nya tekniker som ändrade livsstilen kunde leda till hungersnöd för ett samhälle av primitiva människor. Ja, vi måste vara försiktiga när vi modifierar vår hjärnas funktioner, våra gener, och vår fysiologi, men låt oss inte hålla tillbaka av rädsla eller falsk vördnad för Naturen såsom vi finner den.

Liv och intelligens får aldrig stagnera; de kan omorganisera, transformera och transcendera sina begränsningar i en obegränsad utvecklingskedja. Låt vårt mål vara en levnadsglad och dynamisk fortsättning på denna ändlösa process. Religionens mål är samvaro med eller underkastelse inför Gud, en överlägsen varelse. Ett sant humanistiskt och extropiskt mål är vår egen expansion och utveckling utan slut. Mänskligheten får inte stagnera: att stoppa vårt växande rörelse framåt, uppåt, utåt, skulle vara att förråda dynamiken inneboende i liv och medvetande. Låt oss utvecklas fram till ett postmänskligt stadium vi knappt kan föreställa oss.

Gud var en primitiv föreställning uppfunnen av skrockfulla människor, människor som just hade börjat stiga ut ur okunnighet och omedvetande. Gudsbegreppet har varit förtryckande: en varelse mäktigare än oss, men skapad till våra egna grova självbilders avbild. Vår egen process av ändlös utveckling till högre former bör och kommer att ersätta denna religiösa idé. Mänskligheten är ett tillfälligt stadium längs evolutionens väg. Vi är inte utvecklingens zenith. Det är dags för oss att medvetet ta ansvar för oss själva och accelerera vår transhumana utveckling.

Inga mer gudar, ingen mer tro, inget mer räddhågat bakåtsträvande. Låt oss spränga ut oss ur våra gamla former, vår okunskap, vår svaghet och vår dödlighet. Framtiden tillhör postmänskligheten.

The posthuman extends his/her possibilities through conscious design.
Henry W.Targowski (in Mark/Space , 1995).

If you understand how primitive you are, and have some understanding of how things are going to evolve, you¹re part of that. You're the Neanderthal that can look ahead into the future and help create it.
Timothy Leary

I am content, but I can never be fullfilled. No living creature ever can be; and that is the real miracle of life. Demeter Mother, "Harvest of Stars" by Poul Anderson