Alephs ståndpunkt om utbildning

Varför behöver vi utbildning? Till skillnad från "lägre" djur föds inte människor med alla instinkter och förmågor färdigbildade, i stället lär vi oss under livet genom egna erfarenheter, genom imitation av andra och genom utbildning: det organiserade sökandet efter kunskap och förmåga. Detta har gjort människan till den mest anpassningsbara och snabbast föränderliga arten på Jorden och att individer själva är kapabla att skaffa sig de kunskaper de behöver. Om vi ska kunna utveckla oss vidare behöver vi bättre metoder för utbildning anpassade till de nya krav som ställs av en allt mer föränderlig omvärld.

Problemet idag är att samhället och de mänskliga grundförutsättningarna ändras snabbare och snabbare eftersom kunskap och teknik föder mer kunskap och teknik. De flesta institutioner hänger inte med. Dagens utbildningsväsen är till stor del baserat på industrisamhällets värderingar och krav, och främjar snarare hårt arbete än inlärning. Grundtanken är att man kan lära sig allt man behöver (eller åtminstone grunderna) under en relativt kort period i början av livet, och sedan använda det i yrkeslivet. Men ju längre vi lever och ju snabbare världen förändras, desto mer inaktuella blir alla kunskaper. Dessutom verkar vi gå mot en situation där de flesta byter karriär minst en gång under livet, vilket innebär att bara en utbildningsperiod inte räcker. Livslångt lärande har blivit ett nytt behov. Tyvärr motverkas detta av det nuvarande enhetsskolsystemet, vilket strävar efter att stöpa alla elever i samma form.

Alephs position baseras till stor del på de transhumanistiska principerna: vi behöver kunskap för att utveckla oss själva och nå våra personliga mål. Utbildningens mål bör vara att låta varje individ utveckla sin potential så mycket som möjligt, och i görligaste mål använda den för att förbättra sin egen och andras inlärning. Det är viktigt att använda alla kända medel som fungerar, vilket betyder att utbildningen måste vara öppen för nya metoder och strukturer och samtidigt kontrollera att de ger önskade resultat.

Oavsett om man är transhumanist eller ej är en god utbildning viktig.

Kunskapskultur

Vi behöver inte bara livslångt lärande, utan lärandet behöver vara en integrerad del av vardagslivet för att få verkligt genomslag och kunna bli verkligt aktuellt (idag är många kunskaper föråldrade redan när eleverna tar examen). För att uppnå detta krävs främst att skapa ett intresse och en förmåga hos människor för att lära under hela livet; det är svårt att lära någon som är ointresserad eller inte har tillägnat sig vanan att lära sig. Vi behöver en kunskapskultur.

Idag ses inte lärande som en naturlig del av livet, utan som något speciellt som bara kan och bör utövas under en viss del av livet, i därtill avsedda institutioner väl avgränsade från resten av samhället. Många har blivit grundligt intalade att lärande är svårt, tråkigt och enbart för de intelligenta, vilket inte bara förhindar att många utbildar sig väl utan också isolerar de som verkligen försöker lära. Detta är en ond cirkel som måste brytas och ersättas med en god cirkel: ju fler som inser nyttan och nöjet av att utbilda sig, desto fler kan se resultaten och att det faktiskt är möjligt.

För att en kunskapskultur ska kunna fungera krävs ett allmänt intresse av att lära sig, understött av möjligheten att göra det. Utan intresset spelar det ingen roll hur bra utbildningen fungerar för få utbildar sig. Därför är det viktigt att uppmuntra till intresse för lärande, att undanröja de fördomar och konventioner som hindrar eller nedvärderar lärande och stimulera människor att aktivt studera. Häng inte upp allt på institutioner

Det är viktigt att inse att utbildning inte är samma sak som skolor och universitet. Institutioner för utbildning har fördelen att de kan koncentrera sig helt på uppgiften, tillhandahålla expertis och tränade lärare och har uppenbara skalfördelar. Men människan lär sig ofta på ett tillståndsberoende sätt: det vi lär oss i skolan är svårt att erinra sig eller tillämpa i verkligheten, och vice versa. Dessutom är det lätt hänt att institutionens eget liv blir viktigare än själva lärandet. Institutioner har en tendens att bli stela och obenägna att förändra sig. Utbildning kan dock ske på många andra sätt än i ett klassrum.

För att ge alla elever en verkligt god individuell utbildning skulle det krävas en ofantlig lärarkapacitet, vilken inte finns och troligen inte rimligen kan finnas i skolan. Därför måste utbildningen sökas utifrån: man kan inte räkna med att fixa institutioner kan stå för allting. Istället måste man riva isoleringen från samhället och dra nytta av de inlärningsresurser som finns där ute; dessutom undviker man det tillståndsberoende lärandet. Lärarnas och institutionernas roll i sammanhanger blir att vara specialister på utbildning vilka kan fungera som lotsar i kunskapsutbudet och hjälpa till med den nödvändiga entusiasmen, hjälpen och expertisen.

För att distribuerat lärande skall kunna fungera krävs det också möjligheter till att få överblick över vad som finns att lära, hjälp att finna rätt sorts utbildningar (både för dagen och för livet) samt metoder för att dokumentera kunskaper man skaffat sig på okonventionella sätt.

Individbaserad utbildning

Utbildningen måste inrikta sig på individerna och deras förmågor, inte abstrakta klasser eller grupper.

Individer är alla olika, och alltså blir individuella variationer i inlärning oundvikliga. Om man tar till vara dessa kan inlärningen bli mycket effektivare; vissa har lätt att generalisera kunskaper, andra specialiserar sig, vissa koncentrerar sig på verbala aspekter av kunskap medan andra på visuella eller taktila. Mångfalden är positiv, men den måste kunna hanteras annars blir det bara en välmenande halvmesyr. Därför krävs nya former av pedagogik och utbildningsmetoder, som kan väljas av individerna utan att kostnaderna blir oöverstigliga.

Bara individer som vill lära kan lära sig något...

Bilden av läraren som någon som ger passiva elever information är felaktig; i själva verket är inlärning en aktiv process hos den som lär. Den som lär ut kan stödja eller motverka lärandet, men kan inte lära åt eleverna, det måste de göra själva. Det går alldeles utmärkt att lära sig saker på egen hand (fördelar: kan ske när det passar, blir helt avpassat efter den studerande; nackdelar: inget pedagogiskt stöd, felinlärning är en risk) och ännu bättre i små samarbetande grupper á två eller tre personer. I dessa fall fungerar läraren mer som en guide eller extern expert, och den som verkligen lär ut något är individen själv.

Det är omöjligt att lära ut något utan att lära sig; detta bör ses som en av grundstenarna i utbildningen. Om eleverna på ett tidigt stadium lär sig förklara och hjälpa andra elever så blir de dels ytterligare tränade i det de förklarar (eftersom detta tvingar dem att klargöra sina tankar både för sig själva och sin omgivning), de lär sig sociala färdigheter och lägger grunden för kunskapskulturen, där det är naturligt att fråga och lära ut om det behövs.

Det är ofta viktigare att eleverna har bra studiefärdigheter och motivation än att läraren är bra på att lära ut.

Som det är nu gömmer grundskolan sig bakom ett obligatorium ­ målet bör vara en skola ingen vill missa.

En skiss

Grundskolan

Idag finns det för mycket information för att någon skall kunna känna till den i sin helhet, man måste i stället kunna navigera den, kunna bilda sig en helhetsbild av ett område och kritiskt granska det man funnit. Att lära sig detaljer är enkelt, att förstå är svårare.

Förutom att ge en viss grundläggande förmåga att leva i samhället och med andra människor, måste utbildningen lära oss hur man koncentrerar sig, hur man använder bibliotek och andra informationskällor, hur man lär in denna information och hur man behandlar den kritiskt. Det finns en mängd områden som kan vara lämpliga att introducera, inte som något teoretiskt utan som en praktisk del av undervisningen:

• Grundkunskaper läsa, skriva, matematik, data, historia, naturkunskap
• Praktisk psykologi hur fungerar vi och våra medmänniskor i vardagslivet, hur grupper fungerar, en viss grundläggande förståelse för de egna motivationerna. Man skulle kunna kalla detta för personlig och social kompetens.
• Kognition minnesteknik, studieteknik, skeptiskt tänkande, kreativitet, planeringsförmåga, informationshantering och problemlösning.

Hänsyn måste tas till att dagens (och framtidens) unga inte lever i samma informationsvärld som deras lärare vant sig vid. Idag är informations- och media-flödet långt intensivare än tidigare, vilket ställer andra krav på förmågan till snabb igenkänning, helhetsbildning och mental smidighet; mycket av den nuvarande undervisningen är anpassad till en främmande psykologi. Pedagogiken måste förändras med samhället.

Högre utbildningar

Om man kan skapa en kunskapskultur får dock universiteten en delvis ny roll. Ett av skälen till att de lätt blir elfenbenstorn är den stora skillnaden i attityder mellan dem och omvärlden, vilket isolerar akademikerna memetiskt och bidrar till kunskapsklyftan. Men om intresset för utbildning och kunskap ökar i samhället ökar också motivationen för akademiker att dela med sig av sin kunskap, och isolationen kan brytas. I en kunskapskultur är universiteten viktiga centrum utan att behöva isoleras; och genom en minskad isolation kan också mycket av den entusiasm för kunskap och de intellektuella skatter som finns förborgade inom den akademiska världen spridas. Kort sagt, att öppna upp högre utbildningar och skapa en kunskapskultur hänger intimt samman: båda understöder varandra.

Lärande infrastruktur

Grundtanken är att ett stort antal utbildningar och inlärningsverktyg skall finnas enkelt tillgängliga, och att infrastrukturen skall hjälpa människor att finna rätt utbildning och i görligaste mål stödja lärandet.

Med största säkerhet kommer basen för infrastrukturen att vara digital. Genom Internet kan man söka efter utbildningar, kunskap och information man har behov av, och mycket utbildning och framför allt dess organisation kan ske via detta medium. Översikter och index av vilka utbildningar som finns kan kombineras med rapporter om deras kvalitet, inriktningar och krav. Fördelarna med detta är att man kan skapa en flexibel, mångfaldig, geografiskt obunden och nätverkad organisation som inte behöver centralisera sig.

De tillgängliga utbildningarna bildar ett spektrum:

• Lagrad kunskap. Sökbar information utan egentlig pedagogisk organisation; nätet som en distribuerad encyklopedi. Kräver möjlighet till hanterbar informationssökning, validering och kvalitetsmärkning av informationen.
• Redovisningar av kunskapsresurser: vem vet något om ett visst ämne?
• Mikroutbildningar: lättillgängliga introduktioner och genomgångar av olika ämnen så att den intresserade kan få en överblick av vad området handlar om, huruvida det är värt att gå djupare i och möta plötsliga kunskapsbehov. Dessa mikroutbildningar kan t.ex. genomföras som internet-baserade tutorials eller avancerade FAQ-filer.
• Baskunskaper: mycket av de baskunskaper som grundskolan förväntas bibringa barnen kan göras tillgängliga via informationsteknologi i form av digitala läroböcker eller övningar (eftersom alla förväntas kunna detta bör det rimligen finnas allmänt tillgängligt). Detta ger möjlighet för alla att gå tillbaka och fräscha upp sina kunskaper vid behov.
• Lärande integrerat i yrkesverksamheten, där erfarenheter lagras och diskuteras på företagens intranets. Flera företag och organisationer kan samla sina interna inlärningsprocesser för ökad effektivitet och mångfald.
• IT-baserade distansutbildningar och studiecirklar (vilka lika enkelt kan vara internationella som lokala; infrastrukturen kommer till sin natur att vara internationell).
• Konventionella kurser och vidareutbildningar, från studiecirklar till universitetskurser.

• Att överblicka vad som finns tillgängligt.
• Att få hjälp (både mänsklig och digital) att söka utbildningar, kunskap och information.
• Att kontakta tillgängliga utbildningar.
• Att ta reda på utbildningars och informations kvalitet, inriktning, krav.
• Kunskapsvalidering.

Det är också viktigt att utbildningars kvalitet kan kontrolleras; det behövs uppföljning och oberoende granskning.

Slutligen behövs det hjälpmedel för att avgöra individers kunskap. Det finns idag många människor som har stor kompetens på många områden men saknar formella intyg på detta. Eftersom det är möjligt att lära överallt, närsomhelst, måste det gå att validera kunskaper oavsett hur de införskaffats. På så sätt kan man också skapa gemensamma standards vilka möjliggör jämförelser mellan olika utbildningar och ett klarare sätt att redovisa personresurser.

Hur kommer vi dit?

• Rent praktiskt gäller det att skapa ett fungerande nätverk av utbildningsalternativ av olika djup och bredd. Här finns det utrymme både för statliga, privata och ideella insatser. Man kan tänka sig utbildningsföretag och organisationer som tillhandahåller kurser, studiecirklar och distanskurser via nätet och statliga och ideella system för att få översikt över utbildningsalternativen, kvalitetskontroll och kunskapsvalidering. Istället för att centralisera utbildningar kopplas de samman i ett nätverk.
• Många av de nödvändiga insatserna är både små och billiga. Internets tillväxt har visat att individuella initiativ ofta kan växa till användbara (och lönsamma) funktioner (ett typiskt exempel är web-index och sökmotorer). Med rätt uppmuntran och finansiering kan individuella initiativ utvecklas till delar i kunskapsinfrastrukturen. Ett tänkbart exempel är de FAQ-filer (frequently asked questions) som ideellt samlats ihop av intresserade personer; det är inte orimligt att anta att om sponsring utgick för FAQs, index och tutorials inom vissa områden och med hög kvalitet så skulle fler sådana initiativ göras.
• Finansieringen av denna infrastruktur kan ske gradvis och evolutionärt. Målet är att uppmuntra ett stort antal oberoende utbildningsproducenter (som kan vara både vinstdrivande, statliga eller ideella) att tillhandahålla utbildningar. Detta finns redan idag i en begränsad form, men kan vidareutvecklas. Via redan existerande medier som internet kan de olika utbildningsalternativen bindas samman. Vad som behövs för att infrastrukturen verkligen skall fungera är ett erkännande av behovet av den och något så när klara standarder för kunskap.
• Överblick, kvalitetskontroll och kunskapsvalidering är områden där statliga och ideella organisationer kan fungera väl; man kan tänka sig ett system för certifiering på dessa områden.

Sammanfattning

• Vi behöver en kunskapskultur.
• Lärande som en del av livet.
• Det behövs ett större mått av valfrihet inom det nuvarande skolsystemet.
• Lärande bör inte stängas in i institutioner.
• Utbildning riktas till individen och dess behov.
• Utbildning måste vara aktiv. Det är individen som lär sig.
• En grundskola som ger baskunskaper, basfärdigheter och basredskap.
• Högre utbildningar som knytpunkter i kunskapsnätverket.
• En flexibel infrastruktur för lärande.
• Evolution istället för revolution.
• Styrka genom mångfald.

Litteratur

Åsa Sohlman, Kunskap, skola och arbetsliv, Framtider 2/97 sid. 14- 17. Jag fann denna artikel när större delen av denna essä var skriven; likheterna är slående.

Lars Olenfeldt, 1995, Skall du hänga med år 2000?, Nytänkarna AB, kapitlet Skola, Inlärning sid. 147-152. Flera bra påpekanden om inlärning och behovet av kritiskt tänkande.

Diana Beaver, 1994, Inlärning för lata, Brain Books. En mängd funderingar och observationer om inlärning.

Tony Buzan, 1974, 1982, Använd huvudet Bättre, Managementgruppen. Om inlärning, studieteknik och andra mentala färdigheter.

Angus T.K. Wong, 1993, Cyborg101: The Warrior¹s Guide to the Blackboard Jungle, http://www.cyborg101.com. En av de mest originella studiehandböcker som någonsin skrivits, samt en svidande kritik av dagens statiska utbildningsystem.

Learning is a natural act, like eating.
Seymour Papert

Vi är som gudar, så vi kan lika gärna bli bra på det.
Stewart Brand

The most important skill is the skill to learn new skills
Paul Bourke

I have never grown up, but I will never stop growing.
Arthur C. Clarke

The battle cry is "preparing students for the 21st century." This is backward. We should be concerned about preparing a 21st century worthy of our students.
Stephen L. Talbott