Livsförlängning och filosofi

Livets korthet har sysselsatt filosofer i alla tider, och varit en drivkraft för många religioner och filosofiska system. Det är inte heller en neutral fråga, utan kapabelt att frambringa mycket starka känslor och åsikter.

Varför vill man leva länge?

Det finns många svar på frågan, men de flesta kan sammanfattas som att man finner livet meningsfullt och njutbart, eller är rädd för döden.

Det ena är ett positivt alternativ (aktiverande), det andra ett negativt (undvikande) alternativ. Att försöka undvika något är i längden inte lika motiverande eller upplyftande som att söka något, så det är mentalt nyttigt att betona den livsbejakande sidan.

Orsakerna till livsglädjen är många och personliga, allt från direkt fysisk njutning till intresse av hur världen utvecklas. I slutändan är det ett individuellt val, som E. Shaun Russel uttrycker det:

Ultimately, this leads to the humanistic reason for extending the human lifespan. Logically, the longer one lives, the more time one has to enjoy his life...the more time one has to create new ideas and explore new internal and external frontiers --and why not? I strongly believe that if everybody cherished their own life more than what they do now, there would be more respect for life as a whole. Absolutely nothing on this world has more value than one's own individual consciousness, and yet so few people choose to acknowledge this. - - -
Every choice I make is my own, and the only thing that can hinder that is death...the lack of life, and lack of individual consciousness. As such, I want to live forever; if I can't live forever, I want to live as long as I possibly can. Every day will open up new possibilities for me. Every second I live presents new thoughts and new options. Though the probability of life extension lies purely in scientific exploration, how that life is used is totally in the hands of the individual. In the words of Natasha V. More: "I am the architect of my existance." Can any words be more beautiful or true?

Hur länge bör man leva?

Det finns ingen riktig måttstock för hur länge man "bör" leva, det måste i slutändan vara ett fritt individuellt val. Vissa människor känner sig en dag nöjda med sina liv och anser att de inte har något kvar att göra, medan andra av samma ålder är fulla med entusiasm och vill prova på nya saker.

Målet bör vara att leva så länge man vill leva, varken längre eller kortare.

Detta kräver naturligtvis att det dels går att förlänga livet så att man kan leva vidare om man så önskar, dels att det ska vara tillåtet att avsluta sitt liv när man finner det lämpligt (detta är egentligen en logisk följd av rätten till sin egen kropp). Man bör respektera de som gör ett val utifrån sina egna värderingar, men vara djupt skeptisk mot dem som försöker göra eller påverka valet åt andra.

Många tycks tro att livsförlänging innebär att man inte kan dö (det här återkommer i myten om Tithonus, som var odödlig men inte evigt ung). Det är naturligtvis orimligt, ingenting är oförstörbart eller varar säkert för evigt. Det bästa man kan göra är att under normala omständigheter chansen att man ska dö är obetydlig; redan detta är nog så svårt. Termen "evigt liv" är egentligen rätt oanvändbar, eftersom man aldrig kan veta om man kan leva för evigt (det enda sättet är att vänta en oändlig tid och se om man dör, den är inte praktiskt testbar). "Obegränsat liv" är nog en bättre term, men även den har sina problem.

Självförändring

Vi utvecklas ständigt, och våra kroppar byts gradvis ut. De flesta av våra celler ersätts under livet, och de atomer som bygger upp cellerna byts ut mot atomer från födan och andningen. Det som kvarstår är vårt mönster, som även det förändras. Frågan är då om något finns kvar med tiden, eller om allt som utgör oss försvinner?

Det här är en filosofisk fråga utan ett bra svar, framför allt som den beror så mycket på med vad vi menar oss själva. Vår personliga identitet är ett ganska diffust begrepp, och beroende på om man menar att identiteten är avhänglig vår kropps materia, dess kontinuerliga existens, dess struktur eller metafysiska egenskaper så blir svaren olika.

Allmänt kan man säga att livsförlängning i det verkligt långa loppet av nödvändighet innebär att vi förändras radikalt. Det är inte möjligt att leva en obegränsad tid och inte utvecklas om man ska undvika att gå in i oändliga slingor av identiska upplevelser (eftersom ett ändligt system som en människa måste börja upprepa sina tillstånd efter en ändlig tid; ett matematiskt och fysikaliskt ofrånkomligt faktum). Om man utvecklas, även så sakta, kan man undvika att hamna i dessa ständiga upprepningar.

Alexander Chislenko har föreslagit termen "death forward" (jämför med "fast forward") för att ens urspringliga identitiet försvinner när man utvecklar sig snabbt. Men i varje ögonblick känner man sig som sig själv, det är bara det att "sig själv" ändras. Jag har idag svårt att identifiera mig med mig själv som femåring, och mitt femåriga jag skulle ha svårt att identifiera sig med mitt nuvarande jag. En dag kan det mycket väl hända att den jag blivit inte längre kan identifiera sig med mitt nuvarande jag, utan tycker att det var en främmande, avlägsen person i det förflutna på samma sätt som jag inte känner någon större identifikation med den encelliga organism jag en gång var i moderlivet. På ingen punkt i denna process finns det något diskontinueriligt hopp i identitiet, det är bara det att våra horisonter av vilka möjliga individer vi skulle kunna identifiera oss med sakta flyttas allt eftersom vi förändras.

Att acceptera döden

Döden är ett faktum. Det går inte att garantera att någonting undgår förstörelse i det långa loppet, och för all överskådlig framtid kommer döden i någon form att vara en risk för oss. Det här är något vi måste acceptera, döden finns.

Det betyder dock inte att man ska bejaka döden. Många skyddar sig mot dödskräcken genom att utmåla döden som något gott och oundvikligt. Samma argument har använts mot att bota sjukdomar, de har betraktats som en oundviklig del av det mänskliga tillståndet och skänker genom sina plågor en chans att uppnå värgighet genom lidandet. Men idag har vi bemästrat många av sjukdomarna, till stort gagn för människorna som faktiskt kan uppnå värdighet på bättre sätt. Döden bör inte bejakas, men man bör inte inbilla sig att den inte finns. Oavsett hur bra livsförlängningsprogram man har kan man fortfarande dö, det är en logisk följd av att vara levande.

Åldrandets filosofiska historia

Det dödsbejakande temat är gammalt, det återfinns redan i Gilgamesh-eposet vars syfte är att uppmana till tapperhet mot det ofrånkomliga ödet att åldras. De antika grekerna hade myten om Tithonus och flera historier om odödlighetsförsök som misslyckades (t.ex. Akilles och hans häl). Dessa historier uttycker farhågor att odödlighet kan vara något negativt och/eller att det inte går att uppnå.

En av de första som funderade på åldrandet rent filosofiskt var Epikuros, som menade att människan var dödlig till kropp och själ, och därför borde satsa på ett maximalt lyckat liv istället. Eftersom det bara finns ett ändligt antal njutningar är det ingen ide att leva för länge. Han menade också att varje generation måste dö för att ge plats åt nästa, en tanke som många har upprepat (den blir dock högst diskutabel om resursgränserna är mycket höga eller man tillämpar barnbegränsning).

Aristotele förklarade åldrandet med att det var tingens ordning och att åldrandet, eftersom det var naturligt, därför var nyttigt. Cicero författade den klassiska försvaret för åldrandet och de gamla i boken De Senectute. Han argumenterade för att det måste accepteras och tas med jämnmod. Man kan säga att de representerar den uppfattning som blivit förhärskande i västvärlden sedan dess.

Det finns dock prolongevistiska tankeströmmar. Gerald Gruman uppfann 1956 termen prolongevism för tanken att förlänga livet är både möjligt och åtråvärt. Även om olika magiska möjligheter för livsförlängning diskuterades, var det först under upplysningstiden prolongevism verkligen spred sig, åtminstone i väst. I Kina dominerade redan under sjätte århundradet den taoistiska uppfattningen att när människokroppen och universum var i harmoni var odödlighet möjligt. Livsförlängning har varit klart mer populärt och välsett i Kina än i västvärlden, kanske eftersom den kinesiska synen på livet är att det är i grunden något gott och inte som i väst, något vagt negativt man bör ha överstökat så fort som möjligt.

Under sjuttonhundratalet uppmuntrade Benjamin Franklin tanken på att livet kunde förlängas genom framsteg inom vetenskap och medicin. Hans tankar blev mycket inflytelserika och spreds i den allmänna stämningen av optimism som spreds i bildade kretsar. En annan prolongevist under denna tid var Marie.Jean-Antonie-Nicolas de Caritat Condorcet, en aktad fransk forskare och sekreterare i den franska vetenskapsakademin. Han argumenterade att medinska framsteg skulle leda till allt längre livslängd:

Den dagen kommer då döden endast kommer att orsakas av extraordinära olyckor eller förfall av de vitala krafterna, och slutligen att medellivslängden mellan födelse och förfall inte längre kommer att ha något definierbart värde. Människan kommer naturligtvis inte att bli odödlig, men kan inte intervallet mellan det första andetag han drar och den tid när av naturliga orsaker, utan sjukdom eller olycka, han avlider, öka obegränsat?

Sedan dess har prolongevism varit en stadig, om än relativt lågmäld strömning. Medan uppfattningen att åldrande är ofrånkomligt har varit förhärskande, har det ena medicinska framsteget efter det andra gjorts. I Biology and Man's Estimation of Himself försvarar Sir Peter Medawar livsförlängningen mot anklagelsen att den är ovärdig: det finns inget mer värdigt än kampen att fortsätta leva istället för att bara ge upp vårt oersättliga liv. Under senare delen av 1900-talet började immortalismen och transhumanismen att ta rejäl fart, till stor del genom Robert Ettingers böcker The Prospect of Immortality och Man into Superman. Han introducerade tanken på att livsförlängning också kunde kombineras med radikal förändring av andra aspekter av det mänskliga tillståndet.

Motargument mot livsförlängning

Det finns ett otal vanliga argument mot att förlänga livet. Här följer ett par vanliga argument och några responser.

Många av argumenten är egentligen "surt sa räven": det verkar svårt eller omöjligt att leva längre, alltså måste man leta fram skäl till att sakernas tillstånd är det bästa.

Filosofiska argument

Det är onaturligt att leva länge

Det är också "onaturligt" att ha kläder, bota sjukdomar och skapa konst.

Vi människor är en del av naturen, så vårt handlande och våra skapelser är också naturliga, lika naturliga som bäverdammar eller termitstackar.

Alla livsformer som inte har fördefinierade livslängder (som dagsländor och stillahavslax) strävar efter att överleva, eftersom om de inte gjorde det skulle de dö ut. Därför är den mänskliga viljan att leva längre ett fullt logiskt resultat av den naturliga evolutionen. Människor har i alla tider velat och försökt leva längre, så man kan inte heller hävda att det är onaturligt för det mänskliga tänkandet att söka utvidga livet.

"Naturligt" är faktiskt inget värdeomdömme, även om många tycks använda det så, det är bara en utsaga om huruvida något har tillkommit genom mänsklig medverkan eller ej. Det finns inget egenvärde i att något har kommit till på grund av slumpen, evolutionen eller mänskligt planerande; tings värde beror av andra faktorer. Naturliga fenomen inbegriper pest, parasiter, naturkatastrofer, frukt och solnedgångar - både positiva och negativa saker som vi vill undvika respektive eftersträva på grund av vad de gör för oss snarare än deras naturlighet. Att dessutom ge "artificiellt" en negativ ton är en nedvärdering av allt mänskligt.

Rent moraliskt är det också lite farligt att göra det naturliga till ett rättesnöre, eftersom naturens "moral" är av en synnerligen grym typ - den bäst anpassade överlever, de andra dör. Sådant tänkande bör vi försöka ersätta med onaturligheter som mänskliga rättigheter och kultur.

Om det vore bra skulle Gud/evolutionen skapat oss långlivade

Det här är egentligen samma argument som "om Gud hade velat att vi skulle flyga hade vi fötts med vingar".

Vi har faktiskt ännu inte ens nått maxlivslängden, och om man menar att t.ex. 60 års livslängd är den optimala, då nådde få upp till optimum i det förflutna vilket antyder att Gud/evolutionen inte hade lyckats speciellt väl. Argumentet blir konsekvent om man menar att den ideala medellivslängden är stenålderns 18 år, men få människor går så långt.

Evolutionen har inget intresse av att göra oss långlivade.

Religiösa argument

Egentligen är de flesta religioner för ett längre liv: att leva länge anses vara en gudomlig nåd inom alla de stora religionerna, och de monoteistiska religionerna är dessutom baserade på tanken att evigt liv kan uppnås. Intressant nog antyder bibeln klart och tydligt att det är bra med ett långt liv på jorden trots det utlovade mycket bättre tillståndet efterråt. Nästan alla Jesus mirakler involverade att bota sjukdomar och återge liv; om himmelriket är så mycket bättre än jordelivet, varför återuppliva Lazarus?

Dock brukar vissa religiösa personer ogilla tanken på att långt liv kan uppnås genom icke-religiösa metoder. Men samtliga religioner har uppmuntrat läkekonstens utveckling, eftersom ur deras perspektiv gör en läkare en god handling även om han botar med hjälp av medicinska snarare än religiösa metoder (trots allt, har inte Gud givit oss medicinalväxter och förmågan att finna sätt att behandla sjukdomar?). På samma sätt förhåller det sig med livsförlängning.

Genom livets korthet blir det värdefullt

Det finns många saker som är värdefulla just därför att de inte är kortlivade, t.ex. sanningen eller diamanter. Dessutom finns det betydligt viktigare saker som gör livet värdefullt, som den fria viljan, kärlek och dess livets skönhet.

Dessutom, om ett långt liv har mindre värde, borde inte livets värde öka om det kortades av? En sådan tanke tycks implicera att det vore bra att undanhålla läkarvård när folk blir sjuka för att få dem att uppskatta sina liv.

Vissa personer som blir sjuka eller medvetna om sina livs korthet blommar upp och börjar verkligen göra något bra av sina liv; detta är troligen källan till motargumentet. Men det finns ännu fler som blir passiva och deprimerade av de dåliga nyheterna, uppenbarligen handlar det mer om hur man själv ser sitt liv än dess faktiska längd.

Utan våra begränsade liv skulle vi inte sporras att göra något/verkligen njuta av livet

Hur kommer det sig att ungdomar är mer aktiva och har stora planer trots att de oftast inte tänker på livets korthet, medan många äldre verkar bara syssla med att spara för morgondagen och verkar inte njuta av sina relativt sett kortare liv? Borde det inte vara tvärt om?

Ett långt liv ger också utrymme för långtidsprojekt som annars aldrig hade varit möjliga. Idag är det omöjligt att bli verkligt bra inom två olika områden helt enkelt därför att när man är färdigtränad på det ena är man för gammal för att hinna nå toppen i det andra. Detta begränsar vår mänskliga utveckling, och hindrar de verkligt stora synteserna. Med livsförlängning skulle detta dock bli möjligt, och den visdom som man trots allt ackumulerar under sin levnad skulle också kunna tillämpas aktivt istället för att bara återberättas för ungdomars inte alltför uppmärksamma öron.

Ett långt liv gör oss mindre lyckliga

Är folk i tredje världen som lever kortare än oss mer lyckliga än oss? Var de gamla grekerna och romarna mindre lyckliga än medeltidens invånare? Det finns absolut inget som tyder på att långt liv skulle minska lyckan, snarare tvärt om. Den kinesiska synen är att den högsta lyckan är ett välbalanserat långt liv, och är det verkligt balanserat blir det (åtminstone mytologiskt) evigt.

Man ska dö för att ge plats åt andra

Det här sätter potentiella personers rättigheter före verkliga personers rättigheter, vilket är absurt (t.ex. är det då mord att ha sex utan att producera avkomma? En myriad potentiella personer får här inte chansen att bli verkliga).

Argumentet låter bra om man talar på en allmän nivå, men om man blir mer specifik framstår dess omänsklighet ganska klart: när bör ens föräldrar dö för att ge en arvet? För de flesta är frågan absurd, föräldrarnas liv har ett värde som är mycket större än ett eventuellt arv, både för dem själva och deras barn. De som allvarligt menar att de äldre bör dö borde kanske göra något åt sin empati.

Dessutom, varför ska man byta ut person A mot person B?

Man bör bara leva sin utmätta tid

Det har hävdats att alla har en utmätt, optimal levnadstid. Men hur lång är den utmätta tiden och hur avgör man det? Har tioårig som dör i leukemi levt sin utmätta tid? Hur är det med en 80 åring med leukemi? En 35-åring som dör i en trafikolycka?

Antingen sätts livstiden ut av någon utomstående makt, och då blir frågan hur man kan veta vilken den är och vad denna lämpliga livstid är, eller så är det man själv som avgör det och då är det ju inga problem att avsluta sitt liv när man väl blivit nöjd med det. Om det är en utomstående makt, så blir det då klurigt med trafikolyckan: var den utstakad (i så fall är det ingen mening att försöka göra något åt säkerhet eller medicin, allt är ändå i Guds/ödets händer), eller en ren olycka (i så fall kan man leva kortare än den ideala tiden, och varför skulle då inte vissa människors ideala livslängd vara flera hundra år)?

Är det att i onödan utsträcka sitt liv att motionera och leva hälsosamt? Att vaccinera sig? Att ta medicin mot en sjukdom? Trots allt, utan våra antibiotika skulle många dö mycket tidigare på grund av infektioner, de är i hög grad livsförlängande medel. Bör man därför avstå från all medicin, eller är det rent av självmord att inte använda de tillgängliga möjligheterna? Trots allt, en person som inte vidtar en åtgärd mot en livsfarlig händelse som kan undvikas är själv skyldig till sitt öde.

Praktiska argument

Dessa argument är mer baserade på faktiska (eller vad som verkar vara faktiska) konsekvenser av livsförlängning:

Jorden blir överbefolkad om alla lever länge

Det här är förvånande nog inte sant. Befolkningsökningen beror på att mortaliteten har sjunkit på grund av bättre läkarvård och högre levnadsstandard medan nativiteten har förblivit i stort sett oförändrad i stora delar av världen. Det här gör att befolkningen ökar så länge som nativiteten inte minskar. I västvärlden har denna minskning redan inträffat, och det den globala nativiteten minskar. Även om jordens population kommer att växa en hel del under nästa århundrade är ökningen inte längre exponentiell. Detta beror till stor del på bättre utbildning, familjeplanering och högre levnadsstandard (det finns en klar koppling mellan kvinnlig utbildning och mindre familjer).

Det kan diskuteras huruvida en stor befolkning i sig är negativ, men även om man anser att jordens befolkning måste stabiliseras på en relativt låg nivå är det fortfarande nativiteten som är huvudproblemet, inte mortaliteten (såvida man inte är en förespråkare av massmord eller "green goo"). Långlivade personer bidrar bara med en konstant faktor till populationsekvationen, medan barnafödande är multiplikativt.

En befolkningsmodell

Ett sätt att undersöka detta är en enkel populationsmodell, där man kan prova att variera olika parametrar för att se hur populationen förändras. Modellen antar att människor får sina barn vid exakt 20 års ålder, och sedan lever fram till medellivslängden, då de dör. Modellen är väldigt enkel, men ger ändå en viss uppfattning om hur faktorerna hänger samman.

I appleten ovan finns en kurva som visar befolkningens storlek över tiden. Den kan styras med de olika reglagen. Reglaget "Antal barn" avser hur många barn varje kvinna föder, medan livslängd anger medellivslängden. Genom att variera dessa kan man se effekten av födelsetalen och livslängden på totalpopulationen. Föds det färre än 2 barn per kvinna minskar populationen, medan för mer än 2 barn ökar den exponentiellt. Modellen är mycket känsligare för antalet födda barn än livslängden. Om man går över till ett logaritmiskt diagram är det lättare att se att livslängden inte förändrar ökningshastigheten, utan bara den totala befolkningsmängden. Kort sagt, för att undvika en för stor befolkning bör man påverka mängden barnafödande snarare än livslängden.

Döden gör att tyranner och mördare försvinner

Men också helgon och en massa vanligt hyggligt folk, alla med sitt eget värde.

Dessutom, om ett folk förlitar sig på att tyranner ska självdö för att de ska bli fria, då förtjänar de också hans styre. Att finna sig i tyrrani och mord för att man vet att de ansvariga en dag kommer att dö är dumt, eftersom det alltid finns en risk för nya; att kämpa för demokrati och lag är den enda vettiga lösningen.

Livsförlängning kan leda till stagnation

Det här argumnentet kan handla om stagnation på det personliga planet och på det sociala planet.

Personligt: Det här antar egentligen att det är ofrånkomligt att åldrandet också leder till mental stelhet, att gamla hundar inte kan lära sig sitta oavsett hur unga kroppar de har. Men det är ju troligt att tekniker som kan förlänga livet också möjliggör bibehållande av en ung hjärna, vilket gör att problemet bara handlar om folks inställning. Att skaffa sig ett flexibel sinne är viktigt, eftersom man annars troligen inte kan hänga med, och det verkar också vara genomförbart.

Socialt: det blir problem i ett slutet system, där resurser och plats är ändliga. Men världen är faktiskt inte sluten, trots att det är den uppfattningen som är dominerande idag. Mängden resurser beror på hur väl vi kan utnyttja råvaror (vi kan idag göra betydligt mer än tidigare med samma mängd råvaror eller energi). Ekonomisk tillväxt är inte kopplad till materiella begränsningar eftersom den avser information och värde. Samhället behöver inte heller vara slutet, om det kan acceptera att unga kan söka sig bort till nya platser, ekonomiska nischer eller rent av ut i rymden. Vad det handlar om är att skapa ett samhälle som kan förnya sig självt och expandera, något som är nyttigt vare sig folk lver 80 eller 800 år.

Livsförlängning stannar evolutionen

Vi har redan stannat den biologiska evolutionen genom vår sjukvård, och dessutom är det inte klart att vi vill evolvera genom naturligt urval. Vi kan själva styra vår utveckling, vilket gör att den kan placeras på mänskliga värderingar istället för den grymma naturen.

Döden ger ett slut på lidandet

Men lidande kan ofta åtgärdas på mindre drastiska sätt. Livsförlängning handlar inte heller om att till varje pris leva vidare, utan att man själv väljer hur länge (eller kort) man lever.

Döden gör alla jämställda

I alla tider har de rika levt längre än de fattiga, så även om alla dog till slut så fick de rika mer liv och kunde uträtta mer. Detta lär inte ändras, men målet bör snarare vara att ge alla bättre liv än att försöka jämna ut dem.

Vissa oroar sig för att bara de rika kommer att ha råd med livsförlängade metoder. Detta gäller uppenbarligen inte de idag kända metoderna av CR, motion och bra diet vilka alla är billiga, men man kan ju tänka sig framtida terapier som kostar en hel del (t.ex. hormonbehandlingar eller genteknik). Dock tenderar användbar teknik att spridas i samhället även om det först bara är de rika som har råd: idag har alla tillgång till antibiotika, telefoner, bilar och datorer, saker som för några decennier sedan var oerhört dyra. Efterfrågan sänker priserna, och de rika som skaffar produkterna först står också för en stor del av utvecklingskostnaderna.

Livsförlängning tar en massa resurser från andra som behöver dem

Detta är uppenbarligen helt fel om CR, vilket tar mindre resurser än normalt. Rent materiellt så kräver inte ens högteknologiska metoder monumentala resurser, den beror mest på avancerade bioteknisk utrustning vilken kräver information och expertis snarare än materiella resurser.

Man kan naturligtvis hävda att den tankkraft och forskning som lägs ned på livsförlängningen skulle kunna läggas på andra saker, t.ex. vaccinationsforskning. Men dels är expertisen olika, man kan inte räkna med att en biogerontolog skulle göra speciellt mycket nytta omplacerad till ett helt annat fält, dels gör denna forskning faktiskt nytta för alla. De mesta verkligt livsförlängande resultaten handlar om grundläggande sjukvård och behandling, och verkar under hela livet. Det innebär att behandlingsformer mot åldrande med största säkerhet också har andra nyttiga tillämpningar som kommer andra till nutta.

Den här typen av argument sätter upp en grupp mot en annan; de handlar så att säga om hur kakan ska delas på ett för kritikern mer rättvist sätt, snarare än att finna vägar att göra kakan större. Om man ifrågasätter livsförlängingens legitimitet utan att t.ex. ifrågasätta resursslöseri inom vårdadministration eller politiken silar man mygg och släpper igenom kameler.

Exempel är bästa motargumentet

Man ska inte hänga upp sig på argument och motargument, det är en rätt defensiv inställning att bara besvara dödsbejakares argument. Ett bättre sätt att visa livsförlängningens lämplighet och positiva effekter är att föregå med gott exempel och visa hur väl det kan integreras i ens livsstil. Att vara en förebild är ett oerhört kraftigt argument.

Anders Sandberg / asa@nada.kth.se

1999-08-21 02:18:55