Transhumanismen som ideströmning

Transhumanister intresserar sig ofta för hur transhumanismen som tankeströmning har och kommer att utvecklas, både traditionellt idehistoriskt och med utgångspunkt från memetik.

Divergens och öppenhet

Många filosofiska läror utmärks av konvergens: det existerar ett mål, en positiv utvecklingsriktning, och allt gott handlande leder i denna riktning medan andra riktningar är irrelevanta eller negativa. Typiska exempel är de monoteistiska religionerna. Mot dessa filosofier står divergenta, pluralistiska filosofier som inte anser att det existerar ett enda mål utan att man kan välja mellan flera positiva mål. Typiska exempel är taoismen eller liberala filosofier.

Transhumanismen är i allmänhet divergent, det existerar inte något självklart postmänskligt tillstånd som är det enda goda att sträva efter. Istället värderas mångfald och tolerans högt. Olika grupper kan välja att utvecklas i olika riktningar; det finns inget egenvärde i att behålla människosläktet som en art eller en enhet. Vissa diskuterar möjligheten att detta ändå kommer att inträffa, men det är då snarare ett resultat av en historisk utveckling eller rationella beslut än ett moraliskt imperativ.

På samma sätt är transhumanismen en öppet system, som erkänner att det inte är fullständigt, oföränderligt eller perfekt. Det är mål att sträva efter, men inte något som transhumanismen anser sig ha uppnått eller kanske kan uppnå. Detta kan jämföras med slutna tankesystem, som säger att de är fullständiga, korrekta och därmed inte kan eller får förändras. Det är talande att de flesta transhumanistiska manifest klart påpekar behovet av uppdatering för att hänga med in i framtiden.

Aktuella frågor

Några av de mest omdebaterade frågorna inom praktisk transhumanistisk filosofi idag är

Definitionen av en person. Hur bör en person definieras? Vilka rättigheter tillkommer, och när? Områden som genteknik, biologiska modifikationer och kryonik ställer frågorna på sin spets.
Etikens grunder. Vad bör en transhumanistisk etik baseras på? Många talar för behovet av en rationell etik som enbart bygger på förnuftsantaganden, kanske byggd på resultat inom modern spelteori.
Individ kontra kollektiv. Hur bör balansen mellan individuell frihet och kollektiv nytta avgöras?

Det finns ett flertal djupa frågor som sysselsätter främst de teoretiska transhumanisterna. Några av de mest debatterade är

Intelligens/medvetande problemet. Artificiell intelligens och nya rön inom neurovetenskapen ställer svårbesvarade frågor om vad intelligens och medvetande vilka debatteras under samlingsnamnet "theory of mind" av forskare och filosofer. Frågan är vad de är, hur de uppkommer och huruvida de kan återskapas artificiellt.
Personlig identitet. Vad utgör personlig identitet? Olika former av självförändring och radikala möjligheter som uploading och divider problematiserar den personliga identiteten. Existerar det en unik identitet, eller är identitet något flytande?
Postmänsklig etik. Hur kan eller bör etik bland postmänniskor se ut? Är det ett meningsfullt begrepp att tala om? Kan ett stabilt och etiskt samhälle med invånare av radikalt olika slag fungera, och vad skulle det basera sig på för grundtankar?
Civilisationers långtidsutveckling. Är det möjligt att säga något meningsfullt om hur civilisationer och intelligenta arter utvecklas i stort? Kommer de av nödvändighet att divergera, eller finns det krafter som gör att de utvecklas i samma riktning? Är exponentiell tillväxt och spridning ett troligt scenario? Hur relaterar detta till Fermiparadoxen? Nick Bostrom har föreslagit behovet av en ny typ av filosofi, prediktiv filosofi, som sysselsätter sig med denna typ av frågor.

Praktisk vs. teoretisk transhumanism

Det existerar en viss spänning mellan praktisk och teoretisk transhumanism. Transhumanism kan dels utövas som ett rent praktiskt mål, där man tillämpar olika medel för att utveckla sig själv och andra. Praktisk transhumanism har blicken mot framtiden men är inriktad mot nuet och vad som är möjligt nu. Teoretisk transhumanism är mer spekulativ, och ägnar sig åt att analysera framtida frågor och tekniker (t.ex. uploadingens filosofiska konsekvenser eller vad avancerad nanoteknologi kan uppnå).

Problemet är att den teoretiska transhumanismen ofta är oerhört dramatisk och exotisk, vilket utövare av praktisk transhumanism befarar drar uppmärksamheten ifrån de problem som måste behandlas i nuet och den nära framtiden, och genom sin spekulativa stil dessutom riskerar att ge transhumanismen ett rykte av eskapism eller science fiction. Anhängare av teoretisk transhumanism kontrar med att påpeka vikten av att tänka efter före, och ha en viss framförhållning att leda utvecklingsarbetet med.

Transhumanismen och Humanismen

Den humanistiska traditionen har utvecklats från renässanshumanismen via den rationella humanismen under upplysningen till den moderna humanismen. Humanismen är en bred fåra i västerländskt tänkande, och det existerar ett otal former av humanism, t.ex. literär humanism (studiet av humanistiska ämnen och literatur), kulturell humanism (den rationella och empiriska traditionen från grekland och framåt), modern humanism (avvisar tron på det övernaturliga och baserar sig på förnuft, demokrati och mänskligt medlidande), sekulär humanism (betonar sin agnostiska sida) och religiös humanism. Det är lite av ett honnörsord med en diffus betydelse, vilket gör att ett otal grupper som egentligen inte har mycket med humanismen som tradition kallar sig humanister.

Transhumanismen delar en mycket stor del av sina värderingar med den moderna humanismen, och kan ses som en fortsättning på den. Samtidigt finns det avgörande skillnader mellan den nuvarande humanismen och transhumanismen, främst i frågan om människans situation.

Om man läser den moderna humanismens olika manifest (Första Humanistiska Manifestet (1933), Andra Humanistiska Manifestet (1973) och Sekulärhumanistiska deklarationen (1980)) kan man se att transhumanismen delar en stor del av sina värderingar med modern humanism: en tilltro till människan och förnuftet, individens frihet och potential, etik och värderingar baserade på förnuft istället för en övernaturlig bas, livsbejakande etc. Där åsikterna går isär är främst rent praktiska politiska frågor, t.ex. bildandet av en världsstat eller hur ekonomin bör vara organiserad, vilka knappast är okontroversiella bland humanisterna själva (det är intressant att notera skilnaderna mellan manifesten på denna punkt).

I likhet med humanismen har transhumanismen ett bildningsideal. Humanismen menar att man genom bildning kan förverkliga sin humanitet, dvs. bli en bättre människa och uppnå sin fulla potential. Transhumanismen menar att förutom bildning i den vanliga humanistiska bemärkelsen behöver även naturvetenskaplig bildning för att kunna välja rätt metoder att utveckla sig. Målet är en rennäsansmänniska som kan integrera både mänsklig kultur och kunskap om den ickemänskliga världen till en användbar helhet.

Humanismen ser människans situation som i grund och botten oföränderlig. Yttre och inre omständigheter kan förbättras, och enskilda människor kan uppfylla sin potential, men den fundamentala situationen, den att vara en människa, kan inte ändras. Till stor del ses människan som definierad av sina begränsningar, och ett centralt mål i bildningsprocessen är att kunna förlika sig med dessa. Ett typiskt exempel är döden, som man måste lära sig acceptera. Den mänskliga värdigheten kommer av denna situation och försöken att hantera den.

Transhumanismen menar att situationen kan ändras, även kvalitativt. Människans begränsningar kan övervinnas, inte bara accepteras. Till exempel har fysisk smärta och många sjukdomar idag blivit något i stort sett kontrollerbart i moderna samhällen jämfört med i det förgångna, en oerhörd förändring i människans situation som skulle ha framstått som otänkbar för en medeltidsmänniska. Denna tanke framstår som hotfull för många humanister som lägger människans oföränderlighet och natur till grund för sitt tänkande; de ser transhumanismen som ett angrepp mot den mänskliga värdigheten.

Egentligen finns det ingen konflikt om man inte hänger upp sig på människans oföränderlighet (vilket olika humanistiska skolor i det förflutna inte gjort). Man kan mycket väl tänka sig en mer flexibel diskussion om den "mermänskliga situationen" och "mermänsklig värdighet" där man utgår ifrån dessas egna begränsningar, möjligheter och försök att förverkliga sin potential. Trots allt, humanismen har accepterat (och uppmuntrat) medicinens utveckling trots att den i grunden ändrat våra begränsningar i fråga om sjukdom och smärta.

Transhumanismen och sökandet efter ett högre stadium

Today when we speak of immortality and of going to another world we no longer mean these in a theological or metaphysical sense. People are now traveling to other worlds. People are now striving for immortality. Transcendence is no longer a metaphysical concept. It has become reality.
F.M. Esfandiary,Upwingers

Sökandet efter mänsklig utveckling, att ändra det fundamentala mänskliga tillstådet, kan uttryckas på många olika sätt men har fram till de senaste århundradena varit tämligen teoretiskt eller esoteriskt eftersom det inte har funnits några praktiska materiella medel inom räckhåll för att uppnå detta. Många mystiska, alkemiska och magiska skolor har föreslagit olika lösningar på detta, med begränsad framgång. Olika filosofier har argumenterat för att det skall vara möjligt eller rent av oundvikligt, ofta i kombination med olika moral- eller livs-filosofier.

Transhumanismen skiljer sig genom att den anser att vi nu börjar få sådana medel att förändra oss själva inom räckhåll, och att de kan utvecklas genom teknik och vetenskap. Mystisk insikt eller filosofiska spekulationer måste i slutändan förankras i verkligheten för att vara användbar. Detta ställer transhumanismen i konflikt med de läror som menar att den fysiska världen är ond, irrelevant eller totalt subjektiv; rätt lite av de esoteriska skolornas filosofi är tillämpliga inom transhumanismen, även om många praktiska tekniker eller ideer har stort intresse (t.ex. olika former av mentala tekniker, fysiska träningsmetoder eller modeller för självförändring). Dessutom leder transhumanismens betoning av skeptiskt tänkande till en konflikt med läror baserade på accepterande av mystiska upplevelser eller auktoriteter.

Motståndare

Transhumanismens ideer är naturligtvis inte okontroversiella, och det finns många som inte håller med dem. Man kan säga att transhumanismen ärvt motståndare ifrån sina föräldrar, och även antagoniserat vissa av de grupper som är nära besläktade med ideströmningen. Det existerar huvudsakligen fyra grupper som har filosofiska motsättningar med transhumanismen:

Det är naturligt att det existerar motstånd från religiöst håll; humanismen kom på ett tidigt stadium i konflikt med religionen, och transhumanismen står på humanismens sida. Dessutom förvärras (i religionens ögon) situationen av att transhumanismen klart önskar förändra den mänskliga situationen: det är illa nog att anse att människan är central och har makten att själv styra sitt öde, men dessutom ifrågasätts och problematiseras den mänskliga situationen vilken hittils har ansetts vara av Gud given.

En annan stark grupp motståndare är antirationella eller antivetenskapliga rörelser, som vissa former av postmodernism, romantiskt influerad samhälsvetenskap och rent irrationalistiska strömningar. Dessa anser att förnuftigt tänkande antingen är i grunden negativt eftersom det utesluter vissa möjligheter och därmed begränsar oss, eller att det bara är ett sätt att tänka utan någon speciellt privilegierade egenskaper.

Antiteknologiska eller antimodernistiska rörelser är naturligtvis emot transhumanismen eftersom den representerar den yttersta tillämpningen av avancerad teknik, vetenskaplig utveckling och framstegstanken. Ur deras synvinkel har teknik huvudsakligen negativa effekter, och framsteg är egentligen illusioner snarare än verkliga; därmed kommer transhumanismen att vara negativ och bör bekämpas.

Intressant nog motsätter sig även många som anser sig vara humanister transhumanismen, dels på grund av tankar besläktade med de föregående två grupperna, men framför allt genom ifrågasättandet av den mänskliga naturen. Detta beror på att inom humanismen sätts ofta den mänskliga naturen och accepterandet av dess begränsningar som grund för den mänskliga värdigheten; att försöka förändra situationen är ett angrepp på värdigheten och därmed dåligt.

Ur transhumanistisk synvinkel är det inte givet att det behöver existera en motsättning med religion eller humanism; klyftan beror på att de religiösa och humanisterna tänker för snävt (även om vissa religioner har fundamentala värderingsskilnader). Teilhard de Chardin visade att det går att konstruera en teologi som både inkluderar mänskliga framsteg (som inte är i sig beroende av Gud) och en andlig process; vissa religiösa riktningar anser också att människans självutveckling är en i grunden god process (Mormonerna anser t.om. att efter den yttersta dagen kan vissa människor bli upphöjda till att bli skapare av nya världar, jämställda med Gud). På samma sätt kan man expandera den humanistiska tanken om den mänskliga värdigheten att gälla även mermänskliga varelser; värdigheten hänger samman med dessas egna begränsningar, möjligheter och försök att förverkliga sin potential. Den humanistiska visionen av att hjälpa andra kan också integreras i transhumanistiskt tänkande, t.ex. i form av Greg Burchs tanke om "Extrosattvas".

De antirationella och antiteknologiska rörelserna är däremot fundamentalt motsatta transhumanistiskt tänkande. Transhumanismen är i grund och botten baserad på förnuftigt tänkande och teknik, vilket gör den antitetisk mot dessa rörelser (om man gör avkall på förnuftet och tekniken i transhumanistiskt tänkande blir resultatet ren mysticism eller inkonsekvent). Det enda sätt som transhumanismen kan hantera dessa på är att påvisa felaktigheterna i argumentationen och söka starka empiriska bevis för den egna positionen och det empiriska, rationella tänkandets validitet och effektivitet i att skapa en bättre värld.

Förutom dessa motståndare existerar det naturligtvis praktiska invändningar i form av kritik av genomförbarheten av olika transhumanistiska projekt och ifrågasättande av konsekvenserna (t.ex. de sociala resultaten av livsförlängning). Dessa kan och bör naturligtvis analyseras baserat på kända fakta och rationella argument, och utgör en stor tillgång för transhumanismen.

Framtid

Transhumanismen är stadd i snabb utveckling, och det är ingen tvekan om att denna översikt kommer att bli inaktuell relativt snabbt. Transhumanismen gör sitt bästa att sprida sina ideer till andra tankeströmningar, och kors-pollinering med andra grupper är oundviklig. Dessutom kommer de tekniska och sociala förändringar som är på väg förändra förutsättningarna både för hur transhumanismen utvecklas och diskuteras.

Under 2000-talet är det troligt att transhumanismen dels kommer att mogna filosofiskt, dels att den kommer att grena ut sig iochmed mötet med andra tankeströmningar och kulturer. Huruvida den kommer att bli en klar riktning eller en diffus kraft inom världssamhället återstår att se.

En annan central fråga inför framtiden är transhumanisternas förmåga att implementera sina principer i verkligheten, att göra dem till delar av en transhuman livsföring. Kan detta ske, är det ingen tvekan om att transhumanismen kommer att få en oerhörd bärkraft och influens.

Anders Sandberg / asa@nada.kth.se

1999-08-21 02:18:55