Ett avsiktligt liv

För några år sedan träffade jag en pojke i en skola och kom i diskussion med honom. Vi kom in på transhumanistiska ämnen, och han ställde frågor med skräckblandad förtjusning. Mitt i allt detta frågade han mig om jag tänkte gifta mig och skaffa barn. När jag svarade att jag inte hade några sådana planer blev han nästan bestört: "Men man ska ju skaffa jobb och bilda familj!" sa han. Jag höll inte med honom, och försökte skissa på andra möjligheter - att finna områden där man kan lära/leka hela livet och få betalt för det, att i framtiden kommer man rätt sällan ändå jobba med samma sak decenniun efter decennium, nya familjeformer och nya sätt att hitta partners. Men han hade svårt att acceptera detta. För honom var framtiden utstakad: villa, volvo, vovve - som alla andra.

Var hade han "fastnat"? Jag skulle nog säga att den stora skillnaden mellan honom och mig var inte i grundläggande värderingar (vem vet, en dag sitter han kanske på en rymdstation medan jag sitter i ett radhusområde) utan en enda central fråga: lever vi vårt liv avsiktligt?

Som jag ser det, är våra liv något vi själv formar. Vi kan besluta vad vi vill satsa på, vad vill göra och sedan faktisk göra det. Naturligtvis blir resultaten inte alltid vad vi tänkt oss, och det finns gränser för vad man kan lyckas med. Men vi lär oss, vi människor är häpnadsväckande bra på att finna nya utvägar då de gamla inte fungerar och finna hjälp för våra personliga eller kollektiva livsprojekt hos andra människor. I slutändan är det vi själva som har ansvaret för vad vi gör av livet.

Pojken jag talade med, å andra sidan, exemplifierar en annan syn på livet. Livet är något man har fått sig tilldelat av Gud, Ödet, Naturen, Slumpen eller någon annan stor abstraktion, och det är egentligen inte ens eget att råda över. Att försöka styra det är meningslöst, för man kan ju inte lyckas, och dessutom är det fel - någon/något annat har bestämt vad det ska vara. Det bästa man kan göra är att fördra sitt lidande med jämnmod och hoppas det blir bättre. Att själv förändra sin situation är att förhäva sig.

Naturligtvis tänker många inte på sina liv alls - de tar dem för givna. Häpnadsväckande många fastnar i sådana här tankegångar, utan att ens vara medvetna om dem. Och tankarna finns gömda i vår kultur, alltifrån de miljökonservativas åsikt att naturen vet bäst till över det halvt trodda horoskopet i dagstidningen till alla mumlade uttalanden av typ "Sånt är livet".

Det transhumanistiska idealet är ett avsiktligt, medvetet liv. Vi är medvetna om att vi kan styra våra liv, och vi riktar dem avsiktligt mot våra personliga mål. Att tro att ens liv redan är utstakat, även i en positiv riktning, är att begränsa sig och göra avkall på det förnuft vi har.

Sokrates sa en gång att det icke granskade livet inte är värt att leva: det är bara genom att granska våra egna liv, att ifrågasätta dem och fundera på hur vi kan utveckla oss vi kan få riktigt lyckade liv - i annat fall är det bara ett lotteri, med odds mot oss dessutom. Ett avsiktligt liv behöver naturligtvis inte alltid bli så lyckat (men chanserna ökar ju mer av sitt eget och andras förnuft man tillämpar i det) men det har en betydligt större chans än att bara flyta på.