Från Konflikt till Samverkan / The Evolution of Cooperation av Robert Axelrod

Robert Axelrod har intresserat sig för frågor om samarbete, själviskhet och altruism: hur kan samarbete uppstå bland själviska individer? När är det till fördel att samarbeta med andra, och när är det bättre att satsa enbart på sina egna mål? Vilka krafter kan stabilisera eller hindra samarbete, och kan man styra den här påverkan? Uppenbarligen är det här viktiga frågor, som spelar en stor roll för hur våra samhällen fungerar.

Vad Axelrod har gjort är att han har studerat fångarnas dilemma, ett klassiskt spelteoretiskt problem. Två spelare har att välja mellan att samarbeta eller svika varandra. Om båda samarbetar går det lika bra för båda, om båda sviker så får de det sämre. Men om den ena samarbetar och den andre sviker, då kan svikaren roffa åt sig från den snälle, som får det värre än om båda hade svikit varandra. Hur ska man handla här? En analys visar att det logiska är att svika: man minimerar risken att bli lurad, och har en viss chans att få extra poäng om den andre samarbetar. Men naturligtvis kan båda parter tänka likadant, så det slutar med att de ömsesidigt sviker varandra fastän de hade kunnat tjäna mer på att samarbeta.

Men situationen blir annorlunda om spelarna möts flera gånger. Då är det inte längre bäst att hela tiden svika, eftersom det går att tjäna mer på att samarbeta i längden. Haken är att man inte kan vara säker på att den andre inte försöker utnyttja en - det är frestande att luras lite då och då. Finns det bra strategier i den här situationen?

Axelrod ställde upp en turnering, där datorprogram skrivna av olika forskare tävlade mot varandra. Det visade sig överraskande nog att de "snälla" programmen, de som aldrig började svika utan provokation, fick högre poäng än de "elaka" programmen som ibland lurades. De snälla programmen tjänade bra på att samarbeta hela tiden med varandra, mer än de förlorade på att bli lurade ibland av de elaka programmen. Inte nog med det, det vinnande programmet "Lika för Lika" (LFL, eng. "Tit for Tat") var det enklaste i hela turneringen: "Börja med att samarbeta på första draget, gör sedan vad din motståndare gjorde förra draget". När någon lurar LFL så hämnas det nästa drag, men om motståndaren då ger med sig och samarbetar så "förlåter" LFL avhoppet och fortsätter samarbeta. LFL är snäll och reciprok, den straffar dem som angriper den men belönar dem som samarbetar med den. Dessa egenskaper visade sig vara nödvändiga för att bli framgångsrik i fångarnas dilemma - att hela tiden samarbeta med allt och alla innebär att andra kan utnyttja en, att försöka lura den man samarbetar med gör att ett lönsamt samarbete kan brytas.

Axelrod fortsatte med fler experiment, inklusive en ekologisk turnering där han studerade vad som hände om man lät grupper av spelare spela olika strategier mot varandra, och gruppens storlek ändrades beroende på poängen. Först dog de "dumsnälla" strategierna ut, offer för elaka strategier som roffade åt sig deras poäng. Men roffarna fick i sin tur låga poäng när de spelade mot varandra - de lurades hela tiden. Men en liten grupp av LFL-spelande spelare kunde växa till sig, eftersom de fick bra poäng när de spelade inbördes, och inte kunde utnyttjas speciellt mycket av de andra. Snart tog de över helt, och världen bestod av LFL-spelare som samarbetade glatt med varandra.

Fångarnas dilemma är naturligtvis en total förenkling, men liknande situationer finns överallt. Axelrod tar upp flera intressanta exempel, alltifrån samarbete i amerikanska senaten, nedrustningsförhandlingar, skyttegravarna i första världskriget (där soldaterna mittemot varandra ofta tillämpade "leva och låta leva" trots arméledningens order), matdelning hos flockdjur och relationen mellan värdar och deras parasiter. Den samarbetsmodell han ställer upp verkar kunna tillämpas på många av dessa områden - det lönar sig att samarbeta, och genom framväxten av reciproka strategier kan samarbete stabiliseras även om alla deltagare är totalt själviska.

Han ställer även upp ett par tumregler för hur man kan hantera ett upprepat fångarnas dilemma:

1. Var inte avundsjuk: det spelar i allmänhet inte någon roll för en själv vem som får mest poäng, det viktiga är att man själv får bra poäng. Om man försöker bli etta genom att luras, riskerar man samarbetet och kan mycket väl få lägre poäng i längden. Världen är inte ett nollsummespel med vinnare och förlorare, som många tycks tro.

2. Var inte först med att hoppa av: Det lönar sig att samarbeta så länge den andra gör det. Det här gör att man tjänar bra, och om man spelar mot andra snälla strategier kan man vara rätt trygg i förhoppningen att inte bli sviken. Det enda undantaget gäller om man vet att spelet snart tar slut; då kan det blir rationellt att svika - så därför är det bättre att satsa på varaktiga relationer snarare än korta möten om man oroar sig för att bli lurad.

3. Återgälda både samarbete och avhopp: Om man inte bestraffar avhopp blir de lönsamma, och då bryter samarbetet ihop. Därför är det i längden bra att offra lite för att förebygga att bli utnyttjad. Men man får inte vara för hård, för då kan man hamna i situationer av ömsesidig vedergällning - strategier som efter straffet "förlåter" sin motspelare fungerar bättre än de som fortsätter hämnas. På samma sätt måste man göra samarbete lönsamt: om det är lönsamt kommer rationella spelare att vilja samarbeta med dig, och ni tjänar alla på det.

4. Var inte alltför listig: det lönar sig att följa en enkel, klar och lättfattlig strategi snarare än en listig, som motspelaren inte kan vara säker på.

Det är dock värt att notera att området har gått framåt sedan boken skrevs 1984. När man gör evolutionära simulationer, där strategier kan mutera och evolvera, så är inte längre den rena LFL den bästa strategin. Den kan nämligen bli slumpmässigt invaderad av naiva samarbetande strategier (vilka får exakt lika mycket poäng i en population av nästan bara LFL), vilka gör att elakingar kan göra angrepp; samarbetet avbryts då och då av perioder av svek. Dessutom har den rena LFL problem med brus och osäkerhet, och i sådana situationer är det bättre med "Generös Lika för Lika" (besvara ett svek med ett mindre svek, inte ett lika stort) eller "Pavlov" (samarbeta från början, och gör vad du gjorde förra gången så länge du tjänar på det - blir du lurad, luras tillbaka, luras båda, börja samarbeta; Pavlov är snäll och reciprok, men utnyttjar också naiva strategier). Andra experiment har visat att anseende (andra vet om hur snäll man har varit), kommunikation, inlärning och möjligheten att investera olika mycket i en relation kan stabilisera samarbete, medan möjligheter att tvinga den andre spelaren kan destabilisera. Området är synnerligen aktivt och intressant. Axelrods grundslutsatser håller nog fortfarande, men man ska inte tro att de är hela historien.

Några nätreferenser till fångarnas dilemma och samarbete

Game Theory: An Introductory Sketch av Roger A. McCain. Kursanteckningar från en kurs vid Drexel university. Bra introduktion till området. http://william-king.www.drexel.edu/top/eco/game/game.html

The Rational Self-Interest of Reciprocity: Robert Axelrod and the Evolution of Cooperation, av Kevin McFarlane. Rescension av Axelrods bok. http://www.digiweb.com:80/igeldard/LA/sociological/reciproc.txt

Annotated Bibliography on The Evolution of Cooperation av Robert Axelrod och Lisa D'Ambrosio http://www.pscs.umich.edu/RESEARCH/Evol_of_Coop_Bibliography.html

Chaos, cheating and cooperation: potential solutions to the Prisoner's Dilemma av Björn Brembs. Diskuterar dilemmats komplikationer och var det dyker upp i naturen. http://www.biozentrum.uni-wuerzburg.de:80/~brembs/ipd/

A rational justification for ethical behavior av Leon Felkins. Om sociala dilemman och etik. http://magnolia.net/~leonf/common/moral3.html