David Zindells Universum: Neverness, The Broken God, The Wild, War In Heaven

Något jag länge har saknat inom transhumanismen är den poetiska sidan. De tekniska, sociala och ekonomiska möjligheterna och problemen med uploading, nanoteknologi och bionik har diskuterats på alla sätt och vis, men mycket lite tankar har vänts mot hur sådana ting *känns*, hur de påverkar vårt sätt att vara. Jag tror att de flesta transhumanismer håller med om att transhumanismen har enorma känslomässiga och andliga implikationer, så varför finns det då så lite spekulationer om detta?

David Zindell verkar vara den förste som verkligen tänkt och skrivit om en del av dessa frågor, även om hans infallsvinkel är annorlunda än vår. Hans böcker skildrar transhumanismen från en filosofisk, snudd på religiös sida.

Den värld som Zindell skildrar i sina böcker är en avlägsen framtid, minst 3000 år framåt. Mänskligheten har spridit sig över galaxen, och utvecklats åt olika håll. De flesta är fortfarande rätt mänskliga och har mänskliga problem och känslor. Andra har förändrat sig själva på olika sätt. Agathinierna är delfin-människor som använder biologisk nanoteknologi för att skapa ett planetärt medvetande på sin havs-planet. Krigar-poeterna är genetiskt strömlinjeformade lönnmördare och esteter med en säregen religion baserad på Nietzscheansk filosofi och existentialism. Alaloi är ett neanderthal-liknande folk som härstammar från civilisations-kritiker som ville återgå till ett mer naturligt sätt att leva. Och vissa människor har utvecklats ännu längre, till att bli eftermänskliga gudar.

På samma sätt är kulturen mycket annorlunda. Kulter och ordnar spelar en mycket stor roll, och naturvetenskap som vi känner den är en vishetslära bland många andra. Holistisk teknik och filosofi dominerar; vetenskapen har utvecklats i många nya riktningar som inte längre är kompatibla med varandra. Böckerna utspelar sig till stor del i staden Neverness på den arktiska planeten Icefall, säte för "The Order of Metaphysical Mathematicians and Other Seekers of the Ineffable Flame", ett mellanting mellan en munkorden, en stat och ett universitet. Här lärs piloterna upp, som navigerar genom rumtiden med hjälp av matematiska teorem. Andra grenar är eskatologerna, som studerar de olika gudarna och universums mening, cetikerna som studerar de mänskliga känslorna och medvetandet, akashikerna som studerar intelligens (både mänsklig, artificiell och utomjordisk), remembrancers som ägnar sig åt minnets hemligheter, splicers som sköter genmanipulation och många andra märkliga grupper. Skrivkonsten är nästan bortglömd (man använder ideoplaster, en sorts hieroglyfer i virtual reality), nanoteknologi används till en del saker men inte andra, och det viktigaste transportmedlet i Neverness är skridskor. Det är varken en nymedeltida värld eller en typisk extrapolation från nuet; världen är rik och komplicerad, med sin helt egna stil.

"Neverness" följer en ung pilot, Mallory Ringess, karriär (eller kanske snarare apoteos?). Som en kompis sade efter att ha läst boken, "Mallory är en skitstövel!" vilket är helt sant. Han är synnerligen mänsklig, impulsiv, arrogant och feg på många sätt. Trots detta dras han sakta men säkert mot transcendens, vare sig han vill det eller inte, kanske av Ödet eller kanske för att han råkade vara rätt person på rätt plats. Historien är komplicerad och äventyrlig, och involverar både politiska intriger och filosofi. Den ger en fascinerande inblick i Zindells universum, med olika ordnar, rymdvarelser, främmande kulturer och framför allt gudarna.

"The Broken God" äger rum några år efter "Neverness" och handlar om Mallorys son Danlo (som onekligen har ärvt flera av sin faders bästa och sämsta sidor) och hans öden. Här får man veta mer om världen, och se den ur något annorlunda synvinklar (Danlo är betydligt mer filosofisk än sin fader). Den inleder Zindells mäktiga trilogi "A Requiem For Homo Sapiens" som skildrar Danlos försök att förstå och acceptera universum. Den centrala konflikten är mellan Danlos försök att acceptera universum som det är, och hans djupe vän/fiende Hanumans vision att förändra det. Kan man acceptera universum trots dess djupt smärtsamma och destruktiva sidor, eller är det i grunden disharmoniskt och måste renas? Hur ska man undvika att förfalla till passivt accepterande av ödet eller hänsynslöst världsräddande?

Trilogin är egentligen en episk uppförstoring av "Neverness", och rör sig tämligen långsamt. Detta är naturligtvis tröttande, men ger också Zindell chansen att bygga upp stämningen och sina visioner med storslagen kraft. Medan "The Broken God" bygger up Danlos bakgrund och skildrar den konflikt som sedan dominerar trilogin släpper "The Wild" Danlo fri i galaxen, där han utforskar okända stjärnor i sitt sökande. "War in Heaven" är den avslutande boken, där eposet når sin klimax i uppgörelsen mellan Danlo och Hanuman om mänsklighetens vidare utveckling. Det är den klassiska "hjältens resa", komplett med en hel del rätt bekanta intriger men med enorm fantasi i världsbeskrivningen, filosofiska funderingar och transhumanistiska visioner.

Många transhumanister slår direkt ifrån sig så fort man nämner mysticism. Skälen varierar, men grundläggande verkar vara mystikerns avvisande av empirin, en hörnsten i det rationella transhumanistiska tänkandet. Zindell väjer dock inte det minsta för att ordrikt kasta sig in i mysticismen. Frågan är dock hur central den är för historien. På samma sätt som många science fiction romaner tar sig vissa friheter med fysiken så postulerar Zindell ett universum som i grunden verkar skilja sig en hel del från vårat. Detta fungerar bra aftersom han inte föresatt sig att skildra världen som den är, utan vissa filosofiska tankar om människan och människans utveckling. Det är egentligen mer transhumanistisk fantasy än science fiction.